londa - filar ner hornen på söndagar

och alltså, folk ger sina barn så konstiga namn! Varför gör de så?!

säger att lill*n börjar höra grejer inne i sin koja. Att den hör höga ljud och skuttar till när den hör sånt som den gillar, t.ex. mamma eller pappa. Dom som vet säger också att man ska börja spela Bach för ungen right about now. Hmmm. I en bisats sägs visserligen att man kan välja något annat och att om man spelar samma stycke regelbundet fram till ankomst, så ska den till slut börja gilla det och även känna igen och bli lugnad av den musiken när den checkar ut från Hotell Mamma.

Så nu håller jag och hackspetten på att bestämma oss för vad vi vill lyssna på den närmaste tiden. Ska vi spela skiva? Vad ska vi spela? Ska vi välja favoritlåt? Eller ska jag bara sjunga Fritiof tills jag blir hes?

Alla dessa vaaaal..!

är det varmt. Jättevarmt. Faktiskt för varmt.

Ville bara säga det.

Jag har åkt kalk-lass. Varit på russinresa. Ojojoj, vad jag har fått se och lära mig saker! Och nu är det inte omgivningarna och sevärdheterna vi passerade jag tänker på i första hand, även om det naturligtvis var en upplevelse på sitt sätt.

Några saker noterades och jag vill bära med mig dem hela livet, tills nästa gång det blir dags att åka kalklass:

1. Det är ohyggligt viktigt att som kvinna ha med sig en kam. En fintandad kam. Innan man åker, har man naturligtvis sett till att klippa sitt hår i en kort och lättskött frisyr och självklart permanentat sig. Inför varje stopp när man ska kliva av bussen, tar man så upp sin fintandade kam och drar den frenetiskt genom håret. Så att man ser "representabel" ut. Eftersom så gott som alla damer upprepade denna procedur flera gånger, så antar jag att det är jätteviktigt! Om man inte har ett huckle som man knyter på sig - det verkar också kunna vara ett alternativ, om än inte lika vanligt.

2. Glöm inte kameran! Och när man kliver av bussen första gången (och gärna alla gånger) ska man för allt i världen komma ihåg att fotografera den! Omgivningarna är verkligen inte lika spännande. Tallar har man ju sett förr, liksom.

3. Stäng av hörarpparaten, särskilt om inte mikrofonen i bussen fungerar och guiden försöker basunera ut sitt budskap från djupet av sin mage och sina lungor. Det vet man ju sedan gammalt att det ändå inte kommer att höras, så därför kan man istället koncentrera sig på att se till att ingen annan får en chans att höra något heller. Kommentera gärna guiden med uttryck som "Schlut å prata" och "man höör ju ingenting - h'ä se dålit så".

4. Minns att busschaufförer är lata j*vlar som av pur lättja inte parkerar där man vill. (J*vlar är förstås inte ett ord man använder, eftersom man är religiös, men mer om det i nästa punkt.) Kommentera varje stopp med frasen: "Gåre inte tjööra buss'n ända fram?", oavsett om målet för utflykten är ett stort hotell eller en grillplats vid en sten vid en strandkant.

5. Om det blir allsång i bussen - och det blir det! - så se till att få önska sånger själv. Annars sjungs det bara profant skit. Om man önskar själv, så kan man se till att man får sjunga alla sina favoriter som "O, hur saligt" och "Vilken vän vi har".

Det tror jag var allt. Men för säkerhets skull kan man alltid komma ihåg att alltid ifrågasätta hur lång tid saker tar, t.ex. hur lång tid det tar innan det blir kaffe, gärna innan elden har gjorts upp, på vilken kaffet ska kokas. Knorra gärna lite över det svävande svaret. Och viktigast av allt:

Målet är inget - resan är allt!

Så fort man kliver av bussen - börja undra när den går igen. Och lämna den icket ur sikte! Skulle klockan bli en minut  över utsatt tid, är det helt i sin ordning att bli nervös och börja knorra.

Detta ska jag nu spara och plocka fram nästa gång jag ska åka på russinresa. Jag bedömer att det är om cirka 40-45 år.

När T och jag skulle gifta oss tog det ca 45 minuter från att vi började gå mot stan tills vi hade beställt förlovningsringar. Vigselringen tog kanske en halvtimme att bestämma. Det är effektivt.

I samma anda har vi nu börjat i rätt ände och spikat åtminstone en av psalmerna till dopet som förmodligen inte ens blir av i år.
MEN!
Då har vi ju en sak mindre att fundera på när det blir aktuellt! Beslutet togs dessutom på mindre än tre minuter!

Vi är så himla effektiva!

Plötsligt händer det! Jag önskar att det hade varit jag som hade kläckt ur mig det här.
Men jag är ju varken 18 eller tuff längre...

Igår upptäckte jag att det bor fåglar i dammen framför museet. Barn kastar redan gamla bullar på dem från sin barnvagn. En gång i tiden gjorde jag också det...

Och nu på förmiddagen upptäckte jag att 9an sänder The Cosby Show i repris. Mycket uslare än jag minns det, men likafullt nostalgiskt....

påstod jag att jag var produktiv. Man skulle kunna tolka min tystnad som att jag har fortsatt att vara sjuuuuukt produktiv. Det har jag inte. Men jag har hunnit med att vara Florence Nightingale, fira påsk och åka till fjällen och lyssna på piano och fått nya erfarenheter.

Nu sitter jag och försöker sparka igång min hjärna för att få lite ord satta på ett papper. Jag ska frilansa lite jag. I smyyyyyg....

Idag har jag fått flera saker gjorda. Jobb har sökts, disk har diskats, kylskåp har städats och bröd har bakats.

Mmmm, bröd...

Det är ett farligt gott bröd!

Vår fasta telefon har fått spel. Det ringer i den, men det går inte att svara. Så om du försöker ringa men ingen svarar, så ring på mobilen. Mig veterligen fungerar den alldeles utmärkt!

Har följt med T till jobbet några gånger nu. Och jag är så galet avundsjuk. Jag vill också ha en sådan arbetsplats med sådana kollegor. De verkar på allvar trivas, varenda en. Det tror jag aldrig att jag har sett på något annat ställe...

Jag tittar på skidor en gång om år. Idag är den dagen. Och jag gläds över att Gunde är still going strong. Och att han har släppt den värsta prestigen och glajdar framåt, i värdighet, runt plats 1300-nånting. Det är fint. Mycket fint.

T har åkt på kurs. Londa är gräsänka. Och tycker att det är tråkigt. Innan T åkte jazzade han iväg och köpte plåster för såren.

 Två Nötcrème!



Måste se om jag har någon VHS-film jag kan kolla på medan jag drar i mig dem. För det känns som att de hör ihop. Nötcrème och VHS-movie.

Följde med T till jobbet i morse och åkte sedan hem ganska snart. Promenerade genom samhället och när jag befann mig på bron äver älven kunde jag konstatera att det var så kallt att det rök från älven! Jag vet inte om jag sett det förut. Fint var det i alla fall och hade man varit en skicklig fotograf med en bra kamera hade det kunnat bli en prisvinnande bild.

Sen åkte jag buss tillbaka till stan med de andra ungdomarna. Satt bredvid något litet och nationalistiskt som luktade rakvatten. Bet mig i tungan och tittade ut genom fönstret för att inte börja skratta. För det är faktiskt inte lätt att vara 15 år.

Sen undrade jag lite över varför jag alltid misstänker att tonårspojkar inte kan sköta sin egen hygien? Eller att det finns två läger: De som tvättar sig sönder och samman och marinerar sig i Axe, och de som bara skiter i allt och har margarin i håret.

Sånt kan man fundera på när man åker från landsbygden till storstan.

"Men det bästa är ju alltid att gå under cover. Det är så man får fram mest information och det är också så man mest sannolikt får vara i fred!"

Jag delar med mig av hans visdom, den gäller säkert i alla situationer. För egen del gällde det en specifik situation som har med de svenska alperna att göra.

Sannerligen säger jag eder: Slagspik är grejen!

Del I

Mel. Vatten av Robert Broberg


Damn it!
Hemmet fullt av dammet...


...

...


Sen har jag inget mer. Men jag jobbar på det.

Pilen och jag har skjutsat hem Hiltin efter väl genomfört värv. Märkligt (eller kanske inte?) att vägarna sitter liksom i ryggmärgen. Att det man lärde sig som barn sitter så djupt rotat. Jag hamnade rätt på första försöket och visste precis vilka landmärken jag skulle titta efter. Jag visste vilka gator jag skulle komma in på och var jag skulle svänga av.

På hemvägen tog Pilen och jag en liten omväg förbi dagmamman och bönhuset och lågåmellanstadieskolan och gamla hemmet och gångtunneln (där mamma halkade omkull varje vinter och det är fortfarande lika eländigt med is i den backen). Allt är så mycket mindre än jag kommer ihåg det, men allt är sig ändå skrämmande likt.

Om Pilen får följa med mig ut och leka någon fler dag, så måste vi ta en sväng förbi ridhuset också. Det är lite läskigt, men ändå ganska roligt. Fast mest är det overkligt.

Anna Skipper säger:
"Man ska inte äta efter kl 18 för då blir man tjock och fet och får finnar och blodtrycksfel, cancer, blir deprimerad, får fula naglar, nedsatt leverfunktion, dålig syn, inga vänner och dööööööör i förtid"

Londa säger:
"Skit ner dig, Anna Skipper!