londa - filar ner hornen på söndagar

Det är fantastiskt väder ute. Nästan ingen snö kvar alls, bara några envisa drivor där solen inte kommer åt. Jag har dessutom sett både krokus och tussilago. Det känns därför väldigt avlägset att tänka på att det inte ens är en vecka sedan vi var ute och åkte på vår ävetyrliga skoterfärd. Visserligen i Norrbotten, men ändå...

På inlandsbanan går det inte många tåg denna tiden på året. Men ett går, och det är plogen. Det är ett stort vidunder med plogblad både framtill och på sidorna, och baktill sitter en jätteborste. Den skottar snö, kan man säga, och det är inte utan att man blir lite skraj när man ser den. Dock var inte banan plogad när vi kom fram till vårt läger, vilket fick oss att fatta beslutet att vi skulle följa den en bit med skoter. Det är säkert inte alls lagligt.

Vi byltade på oss och gav oss iväg längs spåret. Lite ringrostigt i starten, och jag pep som en kärring där jag satt och krampaktigt höll fast mig i T och viftade hysteriskt så fort hastighetsmätaren passerade 50. Men allteftersom blev jag modigare och T fick öka farten lite. Och till slut lät jag mig även övertalas att köra själv. Trevande till en början, men sen sprutade minsann snön omkring mig också där jag susade fram i minst 40km/h!

Eftersom det var inlandsbanan vi åkte längs med, så vore det ju synd och skam att inte titta lite på omgivningen. Den var fin. En massa tallar överallt. Spännande... Men sen kom vi i lite närmare kontakt med naturen, när två renar skuttade upp framför oss. Och bråttom fick de när de insåg att de hade en skoter efter sig. Och snön var rätt djup (till midjan på T, skulle det senare visa sig), så det var ingen söndagspromenad de här stackars kräken givit sig ut på. Jag saktade naturligtvis ner farten så att renskallarna skulle lugna ner sig och hoppa tillbaka till skogen igen. Men renarna svarade med att själva sakta ner farten och fortsätta längs inlandsbanan. Vem vet, de kanske hade missat tåget från augusti och nu hade bråttom till nästa hållplats för att vara beredda i sommar igen. Så jag ökade på farten igen, och renarna gjorde detsamma. Ganska imponerande att kunna springa så snabbt i så djup snö, och ganska imponerande att ett djur kan vara så korkat att det fortsätter att göra det.

Efter ett ganska långt tag gick det upp för klövdjuren att de kunde vika av banan och fortsätta i skogen. Wiseguys... Jag körde en bit till, men sen tröttnade jag och överlät lappkastet tillbaka mot homebase till T. Och han hade verkligen en jättebra plan för vändandet, men som sagt: lite ringrostig. Så han vände och körde av spåret för att sedan köra upp på det. Ner i diket och upp igen, var planen. Det var bara det att han glömde att ge gas på vägen upp ur diket, så där fastnade vi. Mitt ute i ingenstans, vid inlandsbanan och med snö till midjan.

Det var då jag började tro på karma. Om jag inte hade stressat de stackars renarna, hade det här säkert aldrig hänt. Om jag bara varit snäll och låtit de springa i förväg och hoppa tillbaka in i skogen så hade vi inte behövt straffas... Så medan T packade snö och jag övade mig i att vara fru (d.v.s. stod på sidan om och kom med "goda råd"), skrattade säkert renarna hånfullt åt oss på avstånd.

Det var ungefär vid den här tidpunkten som jag kom att tänka på plogen... Om den skulle komma, skulle vi vara ganska rökta... Turligt nog kom den inte och turligt nog lyckades vi skotta upp skotern och komma upp på banan igen. Och hem kom vi utan fler missöden, stärkta av våffla och choklad som vi tryckte i oss på vildmarkscafét.

Dagen efter kom plogen...