Håll utkik!
När Stefan Sundström släpper en ny skiva, måste man rusa till affären och köpa den och sedan lyssna uppmärksamt på En näve näring, som kommer att den bästa låten på hela skivan, för där är jaaaaag med!*
*och ca 200 andra personer i Kör för alla, som körar så vackert att änglarna gråter!
*och ca 200 andra personer i Kör för alla, som körar så vackert att änglarna gråter!
Sten Barmark åker offpist
Så kommer då det utlovade skidinlägget, eller del III i följetongen "Påsklov i norrbotten".
Jag började min alpina karriär förhållandevis sent i livet. De flesta som jag känner som vet hur en bygellift fungerar och som helskinnade kan ta sig ner för en lång backe, började öva på detta redan i treårsåldern. Och majoriteten av dessa har dessutom övergivit slalomskidan till förmån för snowboarden. Ett märkligt fortskaffningssätt som mest verkar generera brustna svanskotor och fula blåmärken. Jag har aldrig testat att åka bräda.
Jag stod för första gånger på ett par slalomskidor när jag var kanske 8 år. Det hade föregåtts av en stunds träning på att förstå pjäxorna, hemma på köksgolvet. Sedan sattes jag i Friluftsfrämjandets skidskola. Det har, ska jag säga redan nu, aldrig blivit någon Ingemar Stenmark av mig. Jag har mer liknat hans okände bror, Sten Barmark. För att en Ingemar-utveckling skulle kunnat ske, hade jag behövt frekventera backen långt mycket mer än vad jag gjorde då och vad jag gör idag. Jag är alldeles ensam om att åka slalom i min familj vilket får som naturlig följd att vi inte direkt slagit läger vid backens fot så snart snön börjat singla i november. Men det hindrar inte att jag tycker att det är rätt roligt att åka. Och den som väntar på nåt gott får tids nog sin belöning. T:s familj härskar i backen! Och jag får vara med!!
Förra året åkte jag slalom för första gången på styva nio år. Och det var T:s pappa som triggade mig. Först hade jag inte alls tänkt åka. Dels var det ju ett tag sedan, och dels minns jag hur krångligt det var att som ovan hålla reda på de långa, tunga skidorna. Det var alltså innan jag fattat att utveckling skett även på slalomskidans område. Det är tydligen carving som gäller. Och hej, vad det gick. Jag behövde knappt göra ett jota själv, man bara talar om för skidorna att det är neråt som gäller, gärna med lite svängar också, så sköter de resten.
Eftersom jag var en sån stjärna i fjol, så hyrde jag även i år ett par skidor av den snälle farbrorn i shoppen. Fiffiga som vi varit när vi planerade vårt påsklov, så var vi tämligen ensamma i backen. Det kan inte ha varit mer än 15-20 personer där. Det var aldrig kö till liften och backen blev aldrig uppåkt. Hysteriskt roligt. Vi förevigade en stilstudie av min åkning, vilken visade att det ser helt sjukt ut när jag åker, men vem fasen bryr sig om det. (Vi förevigade även T, när han höll sig på benen och inte försökte ta livet av sig på brädan. Han såg snyggare ut.)
Precis som med skoterkörandet, så växte modet i takt med tiden, och även om det inte gick fort utför - rent objektivt sett - så gick det undan så till den grad att tårarna sprutade ur ögonen. Och märk väl: jag föll inte en enda gång!
Till slut var jag så morsk att jag ville söka nya utmaningar. Jag hade spanat på ett spår som gick lite vid sidan om backen och tänkte att det nog kunde vara nåt för mig. Jag drog mmig till minnes att gamla hederliga Vitbergsbacken hade haft nåt liknande - en liten sväng in bland björkarna, och sen ut på banan igen. Så jag bestämde mig för att testa. Det var dock ingen "liten sväng bland björkarna". Det var en hel jäkla puckelpist inne i skogen. Svängarna var tvära, guppen stora, många och täta. Det var en massa träd i vägen och den tog aldrig slut! Och det gick absolut inte att vända om! Och det gick heller inte att ta sig tillbaka till backen någon annan väg, för det här var ganska långt inne i skogen. Och jag som hade sett småbarn åka den här vägen, jag trodde det var harmlöst! Sten Barmark åker offpist - ni kan ju själva räkna ut hur det såg ut. Jag plogade som en fyraåring, samtidigt som jag pep (just pep, för hade jag skrikit hade säkert någon kommit efter mig) "iiihh, iiiihh, iiiih, jag ångrar mig!" upprepade gånger. Fast jag stod på benen och ramlade inte, så efter halva resan började jag istället pipa "ihihihihihiihh, hihihiihh", och plötsligt var jag ute i backen igen. Där väntade T med en förbryllad min. Jag förkunnade att det var fullkomligt livsfarligt därinne bland björkarna och att jag aldrig skulle göra om det!
Nästa åk, som blev det sista, var jag tillbaka i skogen. Så vansinnigt roligt!!
Jag började min alpina karriär förhållandevis sent i livet. De flesta som jag känner som vet hur en bygellift fungerar och som helskinnade kan ta sig ner för en lång backe, började öva på detta redan i treårsåldern. Och majoriteten av dessa har dessutom övergivit slalomskidan till förmån för snowboarden. Ett märkligt fortskaffningssätt som mest verkar generera brustna svanskotor och fula blåmärken. Jag har aldrig testat att åka bräda.
Jag stod för första gånger på ett par slalomskidor när jag var kanske 8 år. Det hade föregåtts av en stunds träning på att förstå pjäxorna, hemma på köksgolvet. Sedan sattes jag i Friluftsfrämjandets skidskola. Det har, ska jag säga redan nu, aldrig blivit någon Ingemar Stenmark av mig. Jag har mer liknat hans okände bror, Sten Barmark. För att en Ingemar-utveckling skulle kunnat ske, hade jag behövt frekventera backen långt mycket mer än vad jag gjorde då och vad jag gör idag. Jag är alldeles ensam om att åka slalom i min familj vilket får som naturlig följd att vi inte direkt slagit läger vid backens fot så snart snön börjat singla i november. Men det hindrar inte att jag tycker att det är rätt roligt att åka. Och den som väntar på nåt gott får tids nog sin belöning. T:s familj härskar i backen! Och jag får vara med!!
Förra året åkte jag slalom för första gången på styva nio år. Och det var T:s pappa som triggade mig. Först hade jag inte alls tänkt åka. Dels var det ju ett tag sedan, och dels minns jag hur krångligt det var att som ovan hålla reda på de långa, tunga skidorna. Det var alltså innan jag fattat att utveckling skett även på slalomskidans område. Det är tydligen carving som gäller. Och hej, vad det gick. Jag behövde knappt göra ett jota själv, man bara talar om för skidorna att det är neråt som gäller, gärna med lite svängar också, så sköter de resten.
Eftersom jag var en sån stjärna i fjol, så hyrde jag även i år ett par skidor av den snälle farbrorn i shoppen. Fiffiga som vi varit när vi planerade vårt påsklov, så var vi tämligen ensamma i backen. Det kan inte ha varit mer än 15-20 personer där. Det var aldrig kö till liften och backen blev aldrig uppåkt. Hysteriskt roligt. Vi förevigade en stilstudie av min åkning, vilken visade att det ser helt sjukt ut när jag åker, men vem fasen bryr sig om det. (Vi förevigade även T, när han höll sig på benen och inte försökte ta livet av sig på brädan. Han såg snyggare ut.)
Precis som med skoterkörandet, så växte modet i takt med tiden, och även om det inte gick fort utför - rent objektivt sett - så gick det undan så till den grad att tårarna sprutade ur ögonen. Och märk väl: jag föll inte en enda gång!
Till slut var jag så morsk att jag ville söka nya utmaningar. Jag hade spanat på ett spår som gick lite vid sidan om backen och tänkte att det nog kunde vara nåt för mig. Jag drog mmig till minnes att gamla hederliga Vitbergsbacken hade haft nåt liknande - en liten sväng in bland björkarna, och sen ut på banan igen. Så jag bestämde mig för att testa. Det var dock ingen "liten sväng bland björkarna". Det var en hel jäkla puckelpist inne i skogen. Svängarna var tvära, guppen stora, många och täta. Det var en massa träd i vägen och den tog aldrig slut! Och det gick absolut inte att vända om! Och det gick heller inte att ta sig tillbaka till backen någon annan väg, för det här var ganska långt inne i skogen. Och jag som hade sett småbarn åka den här vägen, jag trodde det var harmlöst! Sten Barmark åker offpist - ni kan ju själva räkna ut hur det såg ut. Jag plogade som en fyraåring, samtidigt som jag pep (just pep, för hade jag skrikit hade säkert någon kommit efter mig) "iiihh, iiiihh, iiiih, jag ångrar mig!" upprepade gånger. Fast jag stod på benen och ramlade inte, så efter halva resan började jag istället pipa "ihihihihihiihh, hihihiihh", och plötsligt var jag ute i backen igen. Där väntade T med en förbryllad min. Jag förkunnade att det var fullkomligt livsfarligt därinne bland björkarna och att jag aldrig skulle göra om det!
Nästa åk, som blev det sista, var jag tillbaka i skogen. Så vansinnigt roligt!!
När dom byggde Inlandsbanan...
Det är fantastiskt väder ute. Nästan ingen snö kvar alls, bara några envisa drivor där solen inte kommer åt. Jag har dessutom sett både krokus och tussilago. Det känns därför väldigt avlägset att tänka på att det inte ens är en vecka sedan vi var ute och åkte på vår ävetyrliga skoterfärd. Visserligen i Norrbotten, men ändå...
På inlandsbanan går det inte många tåg denna tiden på året. Men ett går, och det är plogen. Det är ett stort vidunder med plogblad både framtill och på sidorna, och baktill sitter en jätteborste. Den skottar snö, kan man säga, och det är inte utan att man blir lite skraj när man ser den. Dock var inte banan plogad när vi kom fram till vårt läger, vilket fick oss att fatta beslutet att vi skulle följa den en bit med skoter. Det är säkert inte alls lagligt.
Vi byltade på oss och gav oss iväg längs spåret. Lite ringrostigt i starten, och jag pep som en kärring där jag satt och krampaktigt höll fast mig i T och viftade hysteriskt så fort hastighetsmätaren passerade 50. Men allteftersom blev jag modigare och T fick öka farten lite. Och till slut lät jag mig även övertalas att köra själv. Trevande till en början, men sen sprutade minsann snön omkring mig också där jag susade fram i minst 40km/h!
Eftersom det var inlandsbanan vi åkte längs med, så vore det ju synd och skam att inte titta lite på omgivningen. Den var fin. En massa tallar överallt. Spännande... Men sen kom vi i lite närmare kontakt med naturen, när två renar skuttade upp framför oss. Och bråttom fick de när de insåg att de hade en skoter efter sig. Och snön var rätt djup (till midjan på T, skulle det senare visa sig), så det var ingen söndagspromenad de här stackars kräken givit sig ut på. Jag saktade naturligtvis ner farten så att renskallarna skulle lugna ner sig och hoppa tillbaka till skogen igen. Men renarna svarade med att själva sakta ner farten och fortsätta längs inlandsbanan. Vem vet, de kanske hade missat tåget från augusti och nu hade bråttom till nästa hållplats för att vara beredda i sommar igen. Så jag ökade på farten igen, och renarna gjorde detsamma. Ganska imponerande att kunna springa så snabbt i så djup snö, och ganska imponerande att ett djur kan vara så korkat att det fortsätter att göra det.
Efter ett ganska långt tag gick det upp för klövdjuren att de kunde vika av banan och fortsätta i skogen. Wiseguys... Jag körde en bit till, men sen tröttnade jag och överlät lappkastet tillbaka mot homebase till T. Och han hade verkligen en jättebra plan för vändandet, men som sagt: lite ringrostig. Så han vände och körde av spåret för att sedan köra upp på det. Ner i diket och upp igen, var planen. Det var bara det att han glömde att ge gas på vägen upp ur diket, så där fastnade vi. Mitt ute i ingenstans, vid inlandsbanan och med snö till midjan.
Det var då jag började tro på karma. Om jag inte hade stressat de stackars renarna, hade det här säkert aldrig hänt. Om jag bara varit snäll och låtit de springa i förväg och hoppa tillbaka in i skogen så hade vi inte behövt straffas... Så medan T packade snö och jag övade mig i att vara fru (d.v.s. stod på sidan om och kom med "goda råd"), skrattade säkert renarna hånfullt åt oss på avstånd.
Det var ungefär vid den här tidpunkten som jag kom att tänka på plogen... Om den skulle komma, skulle vi vara ganska rökta... Turligt nog kom den inte och turligt nog lyckades vi skotta upp skotern och komma upp på banan igen. Och hem kom vi utan fler missöden, stärkta av våffla och choklad som vi tryckte i oss på vildmarkscafét.
Dagen efter kom plogen...
På inlandsbanan går det inte många tåg denna tiden på året. Men ett går, och det är plogen. Det är ett stort vidunder med plogblad både framtill och på sidorna, och baktill sitter en jätteborste. Den skottar snö, kan man säga, och det är inte utan att man blir lite skraj när man ser den. Dock var inte banan plogad när vi kom fram till vårt läger, vilket fick oss att fatta beslutet att vi skulle följa den en bit med skoter. Det är säkert inte alls lagligt.
Vi byltade på oss och gav oss iväg längs spåret. Lite ringrostigt i starten, och jag pep som en kärring där jag satt och krampaktigt höll fast mig i T och viftade hysteriskt så fort hastighetsmätaren passerade 50. Men allteftersom blev jag modigare och T fick öka farten lite. Och till slut lät jag mig även övertalas att köra själv. Trevande till en början, men sen sprutade minsann snön omkring mig också där jag susade fram i minst 40km/h!
Eftersom det var inlandsbanan vi åkte längs med, så vore det ju synd och skam att inte titta lite på omgivningen. Den var fin. En massa tallar överallt. Spännande... Men sen kom vi i lite närmare kontakt med naturen, när två renar skuttade upp framför oss. Och bråttom fick de när de insåg att de hade en skoter efter sig. Och snön var rätt djup (till midjan på T, skulle det senare visa sig), så det var ingen söndagspromenad de här stackars kräken givit sig ut på. Jag saktade naturligtvis ner farten så att renskallarna skulle lugna ner sig och hoppa tillbaka till skogen igen. Men renarna svarade med att själva sakta ner farten och fortsätta längs inlandsbanan. Vem vet, de kanske hade missat tåget från augusti och nu hade bråttom till nästa hållplats för att vara beredda i sommar igen. Så jag ökade på farten igen, och renarna gjorde detsamma. Ganska imponerande att kunna springa så snabbt i så djup snö, och ganska imponerande att ett djur kan vara så korkat att det fortsätter att göra det.
Efter ett ganska långt tag gick det upp för klövdjuren att de kunde vika av banan och fortsätta i skogen. Wiseguys... Jag körde en bit till, men sen tröttnade jag och överlät lappkastet tillbaka mot homebase till T. Och han hade verkligen en jättebra plan för vändandet, men som sagt: lite ringrostig. Så han vände och körde av spåret för att sedan köra upp på det. Ner i diket och upp igen, var planen. Det var bara det att han glömde att ge gas på vägen upp ur diket, så där fastnade vi. Mitt ute i ingenstans, vid inlandsbanan och med snö till midjan.
Det var då jag började tro på karma. Om jag inte hade stressat de stackars renarna, hade det här säkert aldrig hänt. Om jag bara varit snäll och låtit de springa i förväg och hoppa tillbaka in i skogen så hade vi inte behövt straffas... Så medan T packade snö och jag övade mig i att vara fru (d.v.s. stod på sidan om och kom med "goda råd"), skrattade säkert renarna hånfullt åt oss på avstånd.
Det var ungefär vid den här tidpunkten som jag kom att tänka på plogen... Om den skulle komma, skulle vi vara ganska rökta... Turligt nog kom den inte och turligt nog lyckades vi skotta upp skotern och komma upp på banan igen. Och hem kom vi utan fler missöden, stärkta av våffla och choklad som vi tryckte i oss på vildmarkscafét.
Dagen efter kom plogen...
Tingelingelinge-tåget går...
Jag är åter i civilisationen. Ett par dagar i nordligaste norr, fylldes med aktiviteter som skoteråkning (nästan värt ett eget inlägg - får återkomma till det) och utförsåkning (samma där - en sådan upplevelse att det måste få ett eget inlägg. Eller dela med skoterinlägget. Time will tell.) såsom det anstår ett riktigt norrbottniskt påsklov. Eftersom vi är så bortom allt förstånd smarta, så gjorde vi vår påskresa före påsk och inte under själva påsken, allt för att slippa trängseln på såväl tåget som i backen.
Och det var just tåget som var föremål för dagens svada:
Vi kan konstatera redan från början att jag inte har något emot att åka tåg egentligen. Inte så länge jag har sällskap. Jag tycker att det är oerhört praktiskt att kliva på tåget på kvällen vid punkt A, och vakna och kliva av tåget morgonen efter vid punkt B. På så sätt har man inte förlorat någon tid, eftersom man reser på natten, och det är ju inte så att man skulle göra något särskilt då hur som helst. Resan upp var precis en sådan som jag just beskrivit. Alldeles smärtfritt, sånär som på en försening på en halvtimme, men det berodde på krångel som inträffat redan på Stockholms central. Vi hade väldigt rara medresenärer i vår liggkupé: en mamma med två barn och en äldre dam som var mycket orolig att hon skulle missa att kliva av tåget i Boden. Det var en väldigt fin dam, en sån man bara ser på håll, eller i tidningar. Hon hade pärlor runt halsen och diamanter på fingrarna. På en krok i kupén hängde dessutom en päls, som jag antog inte hörde till mamman.
Alles gut.
Vägen ner var dock inte lika idyllisk. Vi klev på tåget vid 22.40 på kvällen och hoppades förgäves att vi skulle få vara ensamma i vår kupé. Vem åker tåg en tisdagkväll sådär, bara? När vi hittat våra platser, bäddade vi upp våra slafar. Vi var ensamma i kupén just då, beroende på att våra reskamrater befann sig annorstädes. En het gissning föll på restaurangvagnen. Eftersom det dröjde, gissade vi att de pimplade öl. Vi hade redan från början gissat att det rörde sig om starka gossar som gillar snö och vinterlekar, utifrån den packning vi hittade och stuvade om i.
Mycket riktigt. När vi bäddat ner oss och gjort flera tappra försök att somna, kom de inramlandes. En lätt air av Norrlands guld, vilken senare skulle blandas med pojkprutt fyllde kupén. Fyra fnissande gossar försökte så tyst de nånsin kunde bädda sina slafar och smyga med sina packningar för att inte väcka oss. De var inte så diskreta som de trodde - särskilt inte Einstein som scannade av sina nya reskamrater och triumferande deklarerade sitt fynd: "Höhö, det är en brud här!" Bruden (det var alltså jag) drog demonstrativt filten tätare runt sig och lade sig på sidan...
... och ramlade ner i glipan som blir mellan slafen och väggen. Det var en av de nya vagnarna det här, och de är så fiffigt konstruerade att dynan liksom lutar mot väggen så att man inte ska trilla ner på golvet om man ligger i nederslafen. Snällt tänkt, men fullkomligt omöjligt att ligga på ett vettigt sätt. Jag insåg rätt snart att om jag ville ha min filt över mig själv och inte i en korv på golvet, nedhasad genom glipan vid väggen, fick jag vackert klämma fast den mellan mig själv och väggen. Vilket då medförde att jag fick ligga i glipan.
Note to self: Aldrig mer underslaf.
Dessutom var det så in i hälsingland kallt i kupén. Detta på grund av att friskusarna mycket riktigt gillade snö och kyla, så till den grad att de vridit ner termostaten på 0. Det var i princip minusgrader i kupén! Och längst upp under taken gnällde en av pojkarna på att han troligen "skulle svettas ihjäl i natt!" Så där låg jag. I glipan, med filten omkring mig så jag såg ut som en kåldolm. Och frös som en liten hund.
"Men", tänker du, "kunde de inte bara skruva upp termostaten?" Njaä, den befann sig ju längst upp under taket, ungefär där han som trodde att han skulle svettas ihjäl låg. När han och hans kumpaner gick på dass, passade T på att skruva upp termostaten lite. Det muttrades en smula över det när de kom tillbaka. Och så mycket varmare blev det inte.
Note to self: Aldrig. Mer. Underslaf.
Vi var zombies resten av dagen. Tåg är värsta grejen, men hamnar man underst ligger man risigt till.
Fast lite synd var det nog ändå om de längst upp. Gaser stiger ju uppåt, och jag nämnde ju ordet pojkprutt tidigare...
Och det var just tåget som var föremål för dagens svada:
Vi kan konstatera redan från början att jag inte har något emot att åka tåg egentligen. Inte så länge jag har sällskap. Jag tycker att det är oerhört praktiskt att kliva på tåget på kvällen vid punkt A, och vakna och kliva av tåget morgonen efter vid punkt B. På så sätt har man inte förlorat någon tid, eftersom man reser på natten, och det är ju inte så att man skulle göra något särskilt då hur som helst. Resan upp var precis en sådan som jag just beskrivit. Alldeles smärtfritt, sånär som på en försening på en halvtimme, men det berodde på krångel som inträffat redan på Stockholms central. Vi hade väldigt rara medresenärer i vår liggkupé: en mamma med två barn och en äldre dam som var mycket orolig att hon skulle missa att kliva av tåget i Boden. Det var en väldigt fin dam, en sån man bara ser på håll, eller i tidningar. Hon hade pärlor runt halsen och diamanter på fingrarna. På en krok i kupén hängde dessutom en päls, som jag antog inte hörde till mamman.
Alles gut.
Vägen ner var dock inte lika idyllisk. Vi klev på tåget vid 22.40 på kvällen och hoppades förgäves att vi skulle få vara ensamma i vår kupé. Vem åker tåg en tisdagkväll sådär, bara? När vi hittat våra platser, bäddade vi upp våra slafar. Vi var ensamma i kupén just då, beroende på att våra reskamrater befann sig annorstädes. En het gissning föll på restaurangvagnen. Eftersom det dröjde, gissade vi att de pimplade öl. Vi hade redan från början gissat att det rörde sig om starka gossar som gillar snö och vinterlekar, utifrån den packning vi hittade och stuvade om i.
Mycket riktigt. När vi bäddat ner oss och gjort flera tappra försök att somna, kom de inramlandes. En lätt air av Norrlands guld, vilken senare skulle blandas med pojkprutt fyllde kupén. Fyra fnissande gossar försökte så tyst de nånsin kunde bädda sina slafar och smyga med sina packningar för att inte väcka oss. De var inte så diskreta som de trodde - särskilt inte Einstein som scannade av sina nya reskamrater och triumferande deklarerade sitt fynd: "Höhö, det är en brud här!" Bruden (det var alltså jag) drog demonstrativt filten tätare runt sig och lade sig på sidan...
... och ramlade ner i glipan som blir mellan slafen och väggen. Det var en av de nya vagnarna det här, och de är så fiffigt konstruerade att dynan liksom lutar mot väggen så att man inte ska trilla ner på golvet om man ligger i nederslafen. Snällt tänkt, men fullkomligt omöjligt att ligga på ett vettigt sätt. Jag insåg rätt snart att om jag ville ha min filt över mig själv och inte i en korv på golvet, nedhasad genom glipan vid väggen, fick jag vackert klämma fast den mellan mig själv och väggen. Vilket då medförde att jag fick ligga i glipan.
Note to self: Aldrig mer underslaf.
Dessutom var det så in i hälsingland kallt i kupén. Detta på grund av att friskusarna mycket riktigt gillade snö och kyla, så till den grad att de vridit ner termostaten på 0. Det var i princip minusgrader i kupén! Och längst upp under taken gnällde en av pojkarna på att han troligen "skulle svettas ihjäl i natt!" Så där låg jag. I glipan, med filten omkring mig så jag såg ut som en kåldolm. Och frös som en liten hund.
"Men", tänker du, "kunde de inte bara skruva upp termostaten?" Njaä, den befann sig ju längst upp under taket, ungefär där han som trodde att han skulle svettas ihjäl låg. När han och hans kumpaner gick på dass, passade T på att skruva upp termostaten lite. Det muttrades en smula över det när de kom tillbaka. Och så mycket varmare blev det inte.
Note to self: Aldrig. Mer. Underslaf.
Vi var zombies resten av dagen. Tåg är värsta grejen, men hamnar man underst ligger man risigt till.
Fast lite synd var det nog ändå om de längst upp. Gaser stiger ju uppåt, och jag nämnde ju ordet pojkprutt tidigare...
I'm a loser, baby...
Hmpf.
Nu är det andra gången som jag piffar mig själv som om jag skulle gå på nobelfesten innan jag går till kören. Jag har skrämt liv i de stackars självlockar jag har och därtill tvingat övrigt svinto att snällt krulla sig i samklang med de övriga. Jag har målat mig, från concealer och faoundeeejsjöön, till ögonskugga och mascara. Jag har tagit på mig diskreta men ändå trevliga kläder. Jag kan tyvärr inte skriva "trendiga" eftersom jag inte äger några. Men, ni vet, lite Kajsa Varg-garderobs-stylee sådär.
(Haha, fick just en crazy idé om att börja lägga upp bilder på min outfit som så många gör och sen skriver en massa andra kommentarer som "menasså... vita stövlar e juh (juh, förresten - vad är det för jäkla stavning?!?) bara sååååå 2005!" och "du e så himla skitfin den dära koftan e så himla sööööt jag vill oxå ha en ere en filippa k?" (eller, det kanske dom inte alls skriver, vad vet jag om vita stövlar, och är Filippa K fortfarande trendigt?), men det skulle sluta på ett alltför komiskt vis, eftersom mina bilder skulle visa ganska tråkiga bilder på halvhjärtade försök att få gymnasiegarderoben att andas 2000-tal.)
Jag hade till och med letat fram accessoirer, skvättat på mig parfym och tagit på mig de svarta stövlarna. Allt för att vara redo när jag skulle möta Den Svala.
Andra gången, mina vänner. Och hon har inte ens varit där! All denna ansträngning för ingenting!! Tänk vad jag skulle kunna gjort med den tiden jag lagt ner på att se schnygg ut istället! (Jaja, jag vet att jag ändå bara skulle ha dumsurfat, men det hör inte hit!) Och så kommer hon inte! Jag har fått stå bredvid nån tant som inte vågar sjunga (hur töntigt är förresten inte det när det är en kör för alla som inte kan sjunga!) med mina stajlade lockar och höga klackar till ingen nytta!
Fast mitt hår luktade ändå stekt köttfärs efter middagen, så det kanske var lika bra...
Nu är det andra gången som jag piffar mig själv som om jag skulle gå på nobelfesten innan jag går till kören. Jag har skrämt liv i de stackars självlockar jag har och därtill tvingat övrigt svinto att snällt krulla sig i samklang med de övriga. Jag har målat mig, från concealer och faoundeeejsjöön, till ögonskugga och mascara. Jag har tagit på mig diskreta men ändå trevliga kläder. Jag kan tyvärr inte skriva "trendiga" eftersom jag inte äger några. Men, ni vet, lite Kajsa Varg-garderobs-stylee sådär.
(Haha, fick just en crazy idé om att börja lägga upp bilder på min outfit som så många gör och sen skriver en massa andra kommentarer som "menasså... vita stövlar e juh (juh, förresten - vad är det för jäkla stavning?!?) bara sååååå 2005!" och "du e så himla skitfin den dära koftan e så himla sööööt jag vill oxå ha en ere en filippa k?" (eller, det kanske dom inte alls skriver, vad vet jag om vita stövlar, och är Filippa K fortfarande trendigt?), men det skulle sluta på ett alltför komiskt vis, eftersom mina bilder skulle visa ganska tråkiga bilder på halvhjärtade försök att få gymnasiegarderoben att andas 2000-tal.)
Jag hade till och med letat fram accessoirer, skvättat på mig parfym och tagit på mig de svarta stövlarna. Allt för att vara redo när jag skulle möta Den Svala.
Andra gången, mina vänner. Och hon har inte ens varit där! All denna ansträngning för ingenting!! Tänk vad jag skulle kunna gjort med den tiden jag lagt ner på att se schnygg ut istället! (Jaja, jag vet att jag ändå bara skulle ha dumsurfat, men det hör inte hit!) Och så kommer hon inte! Jag har fått stå bredvid nån tant som inte vågar sjunga (hur töntigt är förresten inte det när det är en kör för alla som inte kan sjunga!) med mina stajlade lockar och höga klackar till ingen nytta!
Fast mitt hår luktade ändå stekt köttfärs efter middagen, så det kanske var lika bra...
På sparlåga
Det blir inte mycket till uppdateringar för närvarande. Och jag är rädd för att löften om bot och bättring endast skulle te sig tomma. Men jag har en anledning. Den är inte bra, men den är äkta. Den heter domänanalys i grupp.
Jag är ingen större anhängare av grupparbeten eftersom det alltid finns minst en i varje grupp som lyckas göra livet lite mindre enkelt att leva för de övriga. Nu har det här arbetet förflutit långt över all förväntan, vi har inte blivit ovänner en endaste gång! Men det har tagit sin tid. Allt som sägs måste sägas två gånger, eftersom vi har tolkar med. Och hon som behöver tolkarna verkar inte alltid ha alla knappar på sin fjärrkontroll heller. Ibland undrar jag om hon bara blir feltolkad, att vi feltolkas, eller om det faktiskt är så att hon är lite "lengrädde". Frustration, var ordet.
Nu sitter jag i alla fall och ska ge mig på att skriva en liten inledning till vår redovisning vi ska ha i helklass (*ryser*) på torsdag. Och sen, på fredag, tänker jag ta ledigt! Vi har bokat biljetter till Norr och ska åka upp och åka skidor ett par dagar. Tallyhoo!
Efter påsk börjar så en ny mördarkurs. Verkar vara samma upplägg som denna, men arbetet är individuellt. En bra sak med grupparbeten är i alla fall att man inte kan maska, för det går ut över de andra. Därmed konstaterat att maskningen inte är lika farlig om den bara går ut över mig. Måste göra ett schema till mig själv... (yeah, right!)
Och så får vi ju inte glömma den fantastiska datakursen! Hemsidesbyggande och databaser och php och xhtml och adhd och damp. Minst!
Man får se när jag vaknar till liv igen.
Jag är ingen större anhängare av grupparbeten eftersom det alltid finns minst en i varje grupp som lyckas göra livet lite mindre enkelt att leva för de övriga. Nu har det här arbetet förflutit långt över all förväntan, vi har inte blivit ovänner en endaste gång! Men det har tagit sin tid. Allt som sägs måste sägas två gånger, eftersom vi har tolkar med. Och hon som behöver tolkarna verkar inte alltid ha alla knappar på sin fjärrkontroll heller. Ibland undrar jag om hon bara blir feltolkad, att vi feltolkas, eller om det faktiskt är så att hon är lite "lengrädde". Frustration, var ordet.
Nu sitter jag i alla fall och ska ge mig på att skriva en liten inledning till vår redovisning vi ska ha i helklass (*ryser*) på torsdag. Och sen, på fredag, tänker jag ta ledigt! Vi har bokat biljetter till Norr och ska åka upp och åka skidor ett par dagar. Tallyhoo!
Efter påsk börjar så en ny mördarkurs. Verkar vara samma upplägg som denna, men arbetet är individuellt. En bra sak med grupparbeten är i alla fall att man inte kan maska, för det går ut över de andra. Därmed konstaterat att maskningen inte är lika farlig om den bara går ut över mig. Måste göra ett schema till mig själv... (yeah, right!)
Och så får vi ju inte glömma den fantastiska datakursen! Hemsidesbyggande och databaser och php och xhtml och adhd och damp. Minst!
Man får se när jag vaknar till liv igen.
