londa - filar ner hornen på söndagar

Det kanoniskt riktiga.

Å hör sen!

Jag skulle vilja kunna beskriva hur lördagen artade sig. Men jag kan inte! Det var helt enastående och överväldigande! Det blev inte alls som vi hade tänkt oss - det blev så mycket bättre! Eller - arrangemanget flöt ju som vi tänkt, men guldkornen, de som man inte kan planera, de regnade över oss precis hela tiden! Vigseln går inte att beskriva - nån annan får gärna försöka. Musiken var mäktig, psalmsången sköljde över oss som vågor, FPL:s vigseltal var omfattande, kören var... annorlunda, läsningen var innerlig, och alla människor såg så glada ut!

Festen var som ett fyrverkeri som aldrig tog slut, talen ömsom jättegarv, ömsom tårar, tårtan enastående, valsen var en skräll, DJ Divine var i högform och efterfesten fortsatte långt efter att vi lämnat bygget.

Min klänning satt där den skulle, frisyren var precis som jag ville ha den, sminket likaså, H snyggare än nånsin, för att inte tala om T...

Jag är fru nu. Jag borde verkligen börja använda mitt förkläde som jag fått av U. Egen härd är guld värd.

Fast först ska vi åka på bröllopsweekend. Och spela upp lördagen för vår inre syn om och om igen...

.. jo, lite pirrar det nog i magen nu. Eller - ganska mycket pirrar det nog om jag känner efter!

I afton har jag fått anledning att gratulera mig själv till att ha världens smartaste mamma! Grattis till mig!

Skönt med lite sund pragmatism i allt detta sockersöta som omger oss just nu. Om en vecka vid den här tiden, rejvar förmodligen fjärilarna i min mage. Då ska jag tänka på min smarta och praktiska mamma, det borde skänka lite lugn.


*Kram!*

Om det ringer en telefonförsäljare som erbjuder förvisso fantastisk produkt eller tjänst, men som låter som att han tycker att jag är en idiot - då blir det ingen affär!




Och så är det ju tur att jag har vita kläder när det regnar! Det tar effektivt uppmärksamheten från allt jag har att säga.

folk som aldrig riktigt har testat. Som aldrig har levt på makaroner och sovit på en madrasserad bänk med bananflugorna cirkulerandes runt huvudet. Som inte handlar sitt bohag begagnat eller billigt på danska möbelkedjor som inte ens är värda namnet. Som alltid varit fräscha, stajlade och haft garderober som uppdaterats i takt med modets växlingar. Som tror att den största utmaningen i livet är att välja tapeter. Som tycker att det oromantiska är obehagligt och därför inte värt att tänka på.

Om det alltid har varit så - då missar man ju det roliga när det vänder! När man inte måste lappa sina jeans för fjärde gången utan kan köpa nya! När man kan köpa smink som inte heter IsaDora! När man börjar spana på en ny soffa/säng/bokhylla istället för de nötta gamla!
Istället riskerar man nog i större grad att hamna i det tråkiga när det vänder. Räkningarna... som äter upp klädkontot... så man får ta från matkontot... fast det håller ju inte, så man får skära ner på klädkontot i alla fall... Och tapetvalet var inte tillnärmelsevis lika problematiskt som själva livet inom de väggar på vilka tapeterna sitter. Och det oromantiska kommer ikapp en, obönhörligen.

Det är ju inte mitt problem, i och för sig.






Och egentligen är jag nog mest avundsjuk för att jag också vill ha nya saker.

Igår fick jag mitt första riktiga Bridezilla-utbrott.*
Det vore mycket enklare att planera bröllop av den variant som vi gör, om inte en massa andra människor var inblandade. Det är som att lägga pussel. Och alla som har känt mig ett tag vet ju hur kul jag tycker att det är att lägga pussel...



















*Ja, jag vet att H tycker att jag har haft ett gäng sådana innan, men själv förstår jag inte riktigt vilka hon avser? Men troligtvis har jag gått omkring och varit överjävlig utan att märka det själv. Så man kan väl säga att igår var första gången jag fick ett utbrott av den kalibern att jag märkte det själv.