londa - filar ner hornen på söndagar

... och mina grannar ovanpå har redan börjat flytta möbler och slipa golvet. Det är i alla fall så det låter nere hos mig. I själva verket ser de på film med sitt sörrraaoundljuuud på högsta volym. Det får till följd att åskan går i vår lägenhet. Puckon, varför är de inte ute i det fantastiska vädret och grillar en korv eller så nu när man äntligen kan? De är säkert pollenallergiker, så jag borde säkert tycka synd om dem, men det tänker jag inte göra så länge de tror att de är ensamma i hela huset.

Valborgsfirandet verkar också inledas idag. Kul grej som almanackan kom på, att pricka in valborg på en måndag. Uppskattat av alla som får långledigt och åka ut till nån stuga och kratta nåt litet löv, men aningens mardrömsartat för oss som har firat ett par sista april-aftnar i den eviga ungdomens stad. Jag är så sjukt glad att jag inte bor i korridor, min U och jag hade fått hjärnblödning av att lyssna på festandet från nu till tisdag morgon.

Aftonbladet presenterar idag på sin nätupplaga en artikel om det ökade tonårssupandet. Nåt ufo på Maria ungdom tror att han har fattat grejen med fjortisfylla och valborg:

- Våren är här efter en lång mörk vinter. Känslorna spritter, skolan är snart slut och man kan vara ute.

Tror han på fullt allvar att det är det som ligger bakom det faktum att 12-åringar kräks ner sig själv och stadsparken på valborgskvällen? Vavavava? Varför gör de då exakt samma sak när det är 7 grader varmt och snöblandat regn? Det har inte ett skit med vädret och våren att göra, det handlar bara om att göra som de andra har gjort före i ett naivt försök att verka vuxnare än man är. Det är så mycket mytbildning kring valborg och det har blivit en självklarhet för de här ungarna (och en massa äldre också) att dricka ohejdat med sprit den här helgen. För att liksom vara med i myten, i gemenskapen. Det ska bara vara så. Det handlar om ett oreflekterat beteende med syfte att höra till.

Jag tycker synd om dem och om alla andra som kommer att återknyta bekantskapen med vad de ätit och druckit under dagen. Jag tycker synd om dem som ska åka in på ackis och jag tycker synd om dem som inte ska komma ihåg ett enda dugg av sitt valborgsmässofirande. Syndast tycker jag om dom som tycker att det var coolt.

Själv tänker jag fira gubbavalborg. Jag kanske äter gröt till frukost som man ska, men det låter äckligt att skölja ner det med skumpa. Sen ska jag titta på när T åker flotte nedför Fyrisån och försöker att inte dricka å-vatten och bli döende. Sill vill jag ha till lunch och jag tar gärna en Tuborg grön till det. Sen kanske vi får ta och undersöka om mitt svartvinbärsprojekt kan tänkas vara färdigt för avsmakning. Jag tänker gå på mösspåtagning och/eller OD-konsert i universitetsparken. Och jag tänker gå på champagnegalopp. Är det fint väder vill jag grilla och jag vill gärna lyssna på Allmänna sången, även om det betyder att jag missar majbrasa.

Jag tänker vara glad under dagen, glad under kvällen och jag tänker ta sovmorgon på tisdag och då vara glad när jag vaknar. För tisdag betyder majmiddag. För andra betyder det ångest. En del av dom tycker jag synd om, fast de flesta får f*n skylla sig själva!

This is why min kille är den bäste i hela vida världen!

Tell me quando, quando, quando...

Hurraaa-aaa!







(Observera att detta är ett kodat meddelande som förmodligen bara H förstår. Det är helt i sin ordning.)

Det var på tok för tyst här så jag laddade min lilla stereo med Suedes första CD - jag tror att den heter bara Suede. Trodde ganska länge att den hette Nude, tills jag fattade att det var skivbolaget.

Lika fort som jag åkte tillbaka till radhusköket efter Gyllenmusten, åkte jag tillbaka till mitt gamla rum i radhuset. Av någon anledning är det det bruna golvet som framträder mest tydligt. Om jag blundar så ser jag bokhyllan också. Bodde inte den arma undulaten i närheten av den? Och skrivbordet och fåtöljen på gul bas - den var väl ändå inte särskilt fin?! Jag ser sängen också, och bokhyllan vid sängen. Men jag har svårare med tapeterna. Jag vet att vi tapetserade om, men jag kan bara framkalla bilden av den där törnrostapeten. Jag kan känna lukten av fönsterbrädan, hur skumt det än låter, och jag kan kolla ut genom fönstret, över balkongen, genom lönnen och in i lägenheten på andra sidan gatan. På skrivbordet ligger kanske franskaläxan... eller en NO-bok. Jag går i sjuan, i varje fall.

Och jag har otippat välstädat på mitt rum!
;-)

Idag kom det hem en man jag aldrig träffat förut och sa att han bodde här.

Jaha. Då gör han väl det då.

Jag är vuxen, jag får gå och lägga mig utan att borsta tänderna innan om jag vill!

För att manifestera detta åt jag grekisk youghurt med kardemumma, honung och flagad mandel till frukost.
Så stavas dekadent på DNSL-svenska!

Yessss!!

Nu ska jag aldrig mer ta nån skit!

Efter trevligt terapeutiskt tedrickande hos H igår, funderade jag en stund på hur många parallella världar det finns. Somliga är lite mer skyddade än andra. Krocken med verkligheten, tänkte jag, blir nog smärtsam för de som bor i en egen, tillrättalagd föreställningsvärld.

Men så kan man ju undra vad verkligheten är också...

... den får jag gå gratis på! Undrens tid är inte förbi!

Detta är dagens rubriker:

• Nervös student intervjuas för tjänst på Statliga verket.
• Tingsrätten kallar
• Vädret

Men först en tråkig nyhet.
Tjänsten i Bobbrifors har tillsatts av en annan sökande. Inte ett dugg oväntat, men de hade kunnat berättat redan på intervjustadiet att man inte var intressant. Varför gör aldrig arbetsgivare det?

Så till Statliga verket.
Fyra personer var dom, dom som skulle avgöra om jag är duglig nog att tjänstgöra i sex stackars veckor i deras bibliotek. Det ställdes ordentligt med frågor, om mina erfarenheter, vad jag tyckte var viktigast i bibliotekariejobbet, vilka egenskaper en bra bibliotekarie har och så vidare. Sedan ställde de personliga frågor om mig, bland annat klassikern "hur tycker du att en bra ledargestalt ska vara?" H får gissa vad jag svarade. Jag var och är lite förbryllad över ambitionsnivån på den här intervjun. Vi pratar ett sjukskrivningsvikariat om sex veckor där uppgifterna till huvudsak består av att registrera tidskrifter! Varför vill de veta om jag har några ledaregenskaper? Varför vill de veta hur mina ovänner skulle karaktärisera mig? Det kändes verkligen som att jag fick igen för gammal ost efter mina år i Valnämnden! De frågade dock även om hur min närmaste framtid såg ut och när jag inte kunde jobba, samt planerade in det i sina kalendrar. Personen jag skulle vikariera för talade i termer som "när du börjar jobba..." Nu kanske inte det betyder ett skvatt, men man kan ju alltid hoppas. Jag var i alla fall 100 procent ärlig på intervjun - till och med när de frågade hur mina ovänner skulle karaktärisera mig. Så vill de inte ha mig, så är det inte för att jag inte är tillräckligt bra på att ljuga, utan för att jag var fel person.

Nu till Stockholm.
Innan jag ens hunnit innanför dörren, så ringde den nya bibliotekarien på tingsrätten och bad om ursäkt för att hon inte lagt sin semester ännu. Hon ville mest höra när jag kunde jobba, så att hon kunde lägga semester utifrån det. Det betyder alltså att jag har ett litet vik i alla fall, även om inte Statliga verket vill ha mig. Under förutsättning att servicechefen på tingsrätten tycker att det är en bra idé. Det var verkligen en självförtroendeboost!

Och så till sist en titt på vädret.
Det regnar. Och min cykel tappade kedjan när jag kommit ned på stan. HHHH (H.H hus och hoj) fixade till den, och jag kunde trampa vidare i regnet till ILU för att låna bok. Så mycket mer praktiskt det var när Carolina faktiskt sysslade med bokutlåning och service. När slutade de egentligen med det? På vägen hem var det naturligtvis en idiot som inte fattade att vattenpölar kan röra på sig och bli till skyfall om man kör bil lite för fort igenom dem. Misstänkt lik en dränkt katt hoppade jag av cykeln och började gestikulera vilt. Bilen saktade in, för att sedan skynda sig iväg. Dumma.

Det var dagens nyheter klockan två. God eftermiddag

Hej Bullen*,
jag är en tjej på 27 jordsnurr och jag har ett problem.

På senaste tiden har jag upptäckt att jag tröstäter. När saker och ting går mig emot eller när jag känner mig dålig och värdelös, så tar jag gärna min tillflykt till mitt paket Thorntons, nån kaka i frysen eller påsen med chips. Jag försöker att inte köpa hem sådana saker så att jag ska ramla i fällan, men på något märkligt vänster så brukar de hitta hem till mig i alla fall, utan min hjälp.

Jag har aldrig under hela min utbildningstid känt mig så kass som jag gör nu. Jag vet inte vad som har hänt eller om det till och med alltid har varit så; jag kan inte skriva! Jag kan inte dra slutsatser! Man behöver kunna det. För varje ny mening jag skriver så tänker jag att den är fel. Ett tag i alla fall, sen struntar jag i det. Jag vet att det är dåligt men jag skriver ändå. Och sen när jag slutat skriva så sitter jag med ett par sidor text som jag vet är dåliga. Jag vet inte hur man får till det.

Jag tar en glass, så länge.









*mmm, bullen... kanel- och kardemummabulle, mandelmassa, pistage, saffran, vanlig slät... eller kanske korv - bullens pilsnerkorv!

Saker och ting börjar röra sig!

Intervju på torsdag, som sagt, och nu meddelar min insider på tingsrätten att bibliotekarierna vill ha tillbaka mig i sommar. Nu ligger beslutet på servicechefen. Vilken skön lösning vi skulle kunna komma till:

Statliga verket fram till midsommar och tingsrätten därefter. Det skulle innebära en hel sommar utan vuxenblöjor! Det är jag f*n värd! Det är min tur nu! Vinden har vänt!

Den självutnämnde fotografen...

Jag skickade ett mejl där jag frågade om det inte var bäst att han kom som en vanlig gäst och fotade det han ville istället om det nu är så ansträngande och jobbigt att fota mer planerat.
Svaret löd att han mer och mer började tycka att den kompromissen var den allra bästa!

Haha! Det var hans idé från början det här, och nu är han glad över att JAG har hittat en kompromiss! Vad ska man säga, superklasse...

ska jag på intervju på Statliga verket. Hoppas att jag kan fortsätta övertyga dem om min förträfflighet!

Igår när jag skulle äta frukost så fanns det ingen fil och ingen yoghurt hemma. Och havregrynsgröt kändes inte som ett alltför klyftigt drag när det stod palt på lunchmenyn. Så jag angrep det paket som stått en längre tid i skafferiet utan att någon vågat göra något av det:




Jag vispade ihop musten enligt instruktion på paketet och spiceade upp anrättningen med några russin och sötade med en liten yttepyttegnutta håning. När jag avsmakade musten var det som om jag åkte i raketfart till dåtiden, tillbaka till köket i radhuset i Skellefteå, till den tiden då köksluckorna var gula med bruna knoppar, kylskåpet öppnades med fotpedal, kaklet var mönstrat och det satt en telefon med nummerskiva på väggen. I dåtiden stod jag, iförd mitt nattlinne med kaniner på och tog tveksamt emot en mugg med något som min far beskrivit som "både gott och välgörande". Det smakade apa.

Och smaken var precis som jag minns den. Associationerna till just apa kanske var mindre tydliga, jag skulle nog kunna uppskatta den här vällingen som vuxen, men minnena från sist jag skulle dricka havremust är lite för starka. Det kan eventuellt passera som nödproviant. But I will only drink it if I must....

T och jag ska gifta oss. När man gifter sig vill man att det ska vara fint och trevligt och att alla ska trivas. Sen vill man, om man är en sentimental person, utöver de minnen man bär inom sig ha fysiska artefakter att återvända till för att minnas bröllopsdagen. Fotografier är en typisk sådan artefakt. Fotografer är dyra. Vi har dock lyckats luska fram en prisvärd och lagom galen fotograf som åker från Stockholm för att fota oss innan vigseln. Det. Är. Mycket. Bra.

T och jag har en vän som har foto som hobby. Han är rätt duktig. Vid ett tillfälle i höstas frågade han om han kunde få äran att fota vårt bröllop, som en gåva till oss. Vem tackar nej till ett sådant erbjudande? Inte vi. Men vi bokade alltså trots detta en prisvärd och lagom galen fotograf som åker från Stockholm för att fota oss innan vigseln. Det. Är. Mycket. Bra.

Vår vän har hela tiden sagt att han tycker att det ska bli roligt att fota, och har av någon obskyr anledning varit väldigt noga med att poängtera att han inte vill ha betalt. Men han har gjort det på ett lite annorlunda sätt. Han har inte sagt "... och jag vill absolut inte ha betalt för det här, se det som min gåva till er", utan snarare "... kom ihåg att jag inte tar en spänn för jobbet!" Naturligtvis är vi tacksamma för att han vill fota, men just nu känns det mer som att vi sätts i skuld mot honom.

Ett annat uttryck är "jag har inte ställt några krav på er". Nej, varför skulle han göra det? Det är inte vi som har bett honom om tjänsten, det är han som har erbjudit den. Jag har frågat om han kan tänka sig att fota vigseln och om det finns tid och möjlighet även lite efteråt. Mannen som inte ställer några krav på oss, kräver då, om vi vill att han ska fota, att han då får klä sig som han vill - även om det innebär att han kommer i t-shirt och shorts till vigseln. (<--???) Sedan påpekar han att fotograferande under vigseln kanske stör akten och de som övervarar den.

Jag har bokat en prisvärd och lagom galen fotograf som åker från Stockholm för att fota oss innan vigseln. Det kan inte nog påpekas hur glad jag är över att jag gjorde det! Som det känns nu vill jag nog inte att vår vän ska fota alls. Allt det här var hans idé och naturligtvis är vi tacksamma, men vi är inte intresserade av att stå i skuld till honom. Hade vi betalat hade vi i alla fall kunnat kräva saker av honom. Det kan vi ju inte nu. Inte heller vill vi känna oss som en börda som komplicerar hans liv på ett så oerhört sätt . Det är tungt att bära kameraväskor, det är "otroligt jobbigt att springa hit och dit", man "får stressa" osv. Han vill ha våra fotoidéer långt i förväg och jag har skickat några bilder som vi tycker om. De är för komplicerade. Vi har letat efter något enklare och precis skickat ett mejl om att vi jobbar på saken och inte glömt det. Svaret lyder:


Men som sagt...som jag skrev till dig för flera månader sedan såvill jag INTE få idéerna månaden innan! Sådana saker kräver merplanerande än man tror så du får gärna kläcka ur dig något mycket


Jag har bokat en prisvärd och lagom fotograf som åker från Stockholm för att fota oss innan vigseln. Jag är klok som en uggla!

Om man börjar grina för att ens sambo påpekar att man har gjort pannkakssmet för 4 personer istället för 6 personer, är man då:

1.  Tre år gammal
X.  Överansträngd
2.  Dum i huvudet

Kan något av svarsalternativen direkt hänvisas till det mongodokument som jag sitter med från arla morgonstund till midnattstimma? Kan det rent utav finnas ett alternativ

3. Man kan inte skriva uppsats och har förträngt det, och när man får lite kritik för något annat så briserar hela världen?

Svar till Skriv så spelar vi över. Fina priser finns inte att vinna.

Projektet U har verkligen utvecklats till en fars i flera delar. Innan vi fortsätter med dagens avsnitt, följer här en kort resumé:

Höstterminen 2006: Londa och Fiammetta har viss uppsatsångest och vet inte riktigt vad de ska ta tig till. Då första erbjudandet om uppdragsuppsats dimper ned i e-postlådan, reagerar ingen av dem nämnvärt. Vid en andra påminnelse från institutionens prefekt, där hon dessutom påpekar att det finns ett stipendium med i spelet, vaknar Londa till lite och skickar ett ironiskt mejl till Fiammetta och föreslår att de två i lag ska ta sig an uppgiften och få ära och berömmelse för tid och evighet. Fiammetta tar dock detta på allvar och plötsligt finner de två sig i ett konferensrum på Norrtälje stadsbibliotek, diskuterandes upplägg med sina uppdragsgivare.

Uppsatsen kommer alltså i en paketlösning med ett stipendium. Skribenterna får även lära att uppsatsen ska publiceras någonstans.*pling* (varningsklocka). Nu börjar det stora sisyfosarbetet att sätta samman ett undersökningsunderlag. Skolor ska passas ihop utifrån olika variabler: storlek, socioekonomisk bakgrund, biblioteksresurser... Denna process visar sig bli ordentligt långdragen.

Just när skribenterna nästan börjat andas ut och fått ordning på sitt underlag, så *pling* ar det till igen. Skribenterna får e-post av en rektor i Norrtälje som bestämmer i sin enväldighet att hans skola inte ska delta i någon undersökning och raserar därmed hela underlaget. Londa och Fiammetta, tillbaka på ruta 0.

Efter en ny långdragen process, har ett nytt underlag arbetats ut och arbetet med att kontakta bibliotekspersonal och rektorer inleds. Frågeformulär utformas och skickas. Offentliga handlingar begärs in. Det går bra nu.

Skribenterna åker på möte i Norrtälje och träffar en fritidspolitiker*. Uppsatsen blir plötsligt Londas. Fiammetta ler i mjugg från sin sida av bordet. Fritidspolitikern är exalterad och vill ha presskonferens när uppsatsen är färdig!
*PLING*

E-post tas emot från uppdragsgivare KG. Han vill, med vårt medgivande, ansöka om ett miniseminarium om uppsatsen på Bok- och biblioteksmässan i september. *PLING PLING PLING*

E-post tas emot av rektor på en av undersökningsskolorna. Hon vägrar lämna ut offentliga handlingar till oss. Londa vill JO-anmäla. Men konstaterar mest trött att alla är dumma i huvudet.

Uppdragsgivare KG låter meddela att seminariet är beviljat *PLINGPLINGPLINGPLING!!!!!!* och inte långt därefter får Londa e-post från UNT som vill skriva artikel om arbetet. *PLIIIING!!*

Och nu har UNT ringt, ställt frågor, vill göra intervju, och jag bara förundras över vilka absurda proportioner det här projektet har tagit! Folk drar sig ur som om det vore en KU-utfrågning, det ska publiceras hit och föreläsas dit och det ska blandas in press och jag vet inte allt!

Och det enda vi gör är att vi skriver vår magisteruppsats. Som inte säger ett jota! Den misskrediterar ingen, lyfter heller inte fram någon, resultaten är inte vad uppdragsgivarna hoppats på... Men ingen vill lyssna!

Vi rider väl på vågen och skaffar erfarenheter så länge. Undrar när de kommer att upptäcka att allt är på låtsas?


*Det är oklart om han var politiker på sin fritid eller om han var politiker inom fritidsförvaltningen

www.skolverket.se

J ä t t e s p ä n n a n d e

inte.

till lite här och där och nån gång då och då ramlar man över något som ser intressant ut. Idag har jag t.ex. ringt till Statliga verket och förklarat för en trevlig dam att jag är som klippt och skuren för ett sommarvikariat i deras bibliotek. Hon lät ganska övertygad om att jag hade rätt, men för ordningens skull bad hon mig skicka ett mejl om mig själv innan hon skulle ta in mig på intervju och ge mig jobbet. Formaliteter, bara...

Nja, riktigt så var det kanske inte. Ungefär hela min utbildningssfär om cirka 120 personer hade hunnit ringa henne redan och att hon lyckades låta så vän och trevlig trots detta, är bevis på professionalism. Ska skicka ett brev och hoppas på det bästa.

Och så har jag räknat ut att det inte är så långt till Södertälje. Där kan man få jobb som socialbibliotekarie. Det låter nåt, det! Att uppehålla sig med Boken kommer, läsa in taltidningar och åka till ålderdomshem. Och om man är smart - som jag - så sätter man sin egen prägel på jobbet och söker upp ett mupp-boende och har bokprat med dem också. Det skulle jag gilla. Järnet! Att jag sen bara skulle arbeta i fyra månader, kanske jag inte ska skriva i ansökningsbrevet...

Annars är det spöklikt tyst från Robertsfors. Och Tingsrätten planerar sina semestrar i mitten av april...

Och JA, Lolo, jag ska kontakta Sikströmskan. Tummis!

Ååå, tänk om det någon gång kommer en tid när man på regelbunden basis får nätta små utbetalningar i gengäld för ett gott utfört arbete... Då kunde man kosta på sig saker man vill ha, som egentligen inte är så livsavgörande, men som faktiskt kan kännas som alldeles nödvändiga! Det behöver inte vara dyrt, men det måste kännas lyxigt.

Benefit är min nya craving... Braiga grejer och galet fina förpackningar.

Rengöra avloppet i badkaret.

Varför inte, liksom?

Både i landet och vid datorn. Nytt tangentbord har införskaffats och jag kan alltså inte längre skylla på att jag inte har några skrivdon, utan måste ta tag i U igen.

Fast inte idag. Idag är det fint väder. Och så ska ju lammet iordningställas.

Prästfrun in spe läser nämligen Bibeln högst selektivt. Det står något om lamm där, och lamm är ju gott, ergo blir det stek till middag!

Glad påsk! (Nu är det tydligen ok att säga så.)