londa - filar ner hornen på söndagar

Cyklade till jobbet i ett härligt, uppfriskande februariregn.

...

...

...

Ser inte den meningen jättekonstig ut? Ingenting hör ihop!
Men jag cyklade i alla fall förbi en man i jättegul regnmundering. Han såg ut som Paddington. Fast gul, dårå. Helt regnställ med sydväst och allt!
För nu vet jag att det är så det heter.
Sydväst. Inte Sylvester.

Jag äter tårta. För andra dagen i rad. Jag hade lite dåligt samvete när jag skar min bit eftersom gårdagens bit var så himla stor. Så jag tog bara en liten bit idag. Dock inte utan dåligt samvete. Mina kläder har krympt lite, kan man säga. Jag borde verkligen hålla igen. Eller träna. Vilket som. 

Men just som jag gick från tårtfatet hörde jag henne - min hjälte - leverera ett riktigt visdomsord:

"Man måste faktiskt unna sig, annars är det inge roligt att banta. Faktiskt!"

Just det! Så klockrent! Det är faktiskt mycket roligare att banta om man äter fett och socker!

vilken tur att jag äntligen blev färdig med uppställningen av referenshyllorna i fredags, eftersom SVT bestämde sig för att komma hit och filma i själva hyllan idag!













Ja, jag tycker att det är ballt varje gång tv kommer hit och filmar. Jag skäms inte ens för det!

... lite näsblod har väl ingen dött av....


--------------------------------------
Update:

... eller lite feber heller, för den delen*









*nej, ingen har dött av lite feber. Det är mycket feber folk dör av!

Jag hjälper Lolo eftersom hon inte var på plats vid denna tidpunkt:

Lugnt. Kav lugnt. Inte ens en skata i syne.

att iprenmannen har en schlagerblogg!

är Aktuellt här och filmar. Jag har stoppat bly i skorna för att förhindra

jättelångt till jobbet. När jag låste upp min hoj så upptäckte jag att växlarna frusit och lämpligen fastnat på 1:an. Så i stället för att rulla fram med pondus och t-r-aaaaamp t-r-aaaaaamp, så fladdrade jag fram som en femåring och tramptramptramptramptramp! När jag kom fram så rann snoret ur kranen, värre än Wassberg efter femmilen och jag kunde känna ett svagt surr i lårmuskulaturen.

Men det är synd att klaga. Kedjan hoppade inte av, jag ska få åka hem ikväll och jag började min dag med att filéa apelsiner. Man vet så sällan i förväg vilka dagar som är filéade apelsiner-dagar, man märker det inte förrän de kommer. Lite som när FPL vaknar och känner att nej, vetduvad, idag är det minsann en rökelsedag!

Och så gratulerar vi H till det nya jobbet och påminner henne om att undvika de stoppade stolarna, samt att om man tuggar på något kryddigt - säg en bit ingefära - så går ångorna upp i luftrören och man känner inte kisslukten lika mycket.

så nu har jag legat nedbäddad i fem dagar och det verkar inte bli bättre. Jag känner mig som en mes som inte går till jobbet för att jag är förkyld, men eftersom jag blir andfådd av att gå från madrassen till datorn så tänker jag att jag förmodligen skulle rasa ihop i en liten sorlig hög ungefär utanför kyrkogården om jag skulle försöka mig på en resa till jobbet. I och för sig är ju det sätt ställe att rasa ihop i en liten sorglig hög...

Eddie fyller år på söndag... Den ömma gudmodern har beslutat sig i att hon gör bäst i att hålla sig därifrån. Lilla ängelen förtjänar bättre presenter än bautabaciller.

En annan sak man upptäcker när man bor ensam på en madrass är just det faktum att man bor ensam på en madrass. TV:n håller mig sällskap och jag är nu ordentligt uppdaterad på intrigerna i Days of our lives och Glamour. Mitt favoritprogram på hela dagen är Fåret Shawn, men jag missar det hela tiden...*

Efter fem dagar ensam på madrassen återstår bara att, som Eter-Nellen konstatera: