londa - filar ner hornen på söndagar

Ibland har man föreläsare som drar ut på tiden lite. Sådana som har lite svårt för att sluta exakt på det klockslag som man kommit överens om och fastslagit i schemat. Vanligtvis brukar det röra sig om cirka fem minuters övertid. I extrema fall kan det gå en kvart.

T:s kvällskurs måste ledas av en extremt pratglad föreläsare, för nu verkar han/hon ha dragit över en smula. Närmare bestämt en timme och en kvart.

Eller så har jag slarvat bort honom någonstans. Om jag hittar igen honom så hoppas jag att det är på samma ställe som mitt lingvistikbetyg från Umeå universitet. Det har jag nämligen heller ingen aning om vart det kan ha tagit vägen...

Jättemorr!!!

I fredags upptäckte jag att det började bli dags för vintertid. Efter en stunds förvirring, kom jag till slutsatsen att det är nu man får en timme extra att göra vad man vill med. "Jihoo", tänkte jag, "jag vill använda min extra timme till att sova igen förlorad sömn! Bäst att inte missa det här - det är ju en av årets absoluta höjdpunkter!"

Vem missade vintertiden?




*räcker argsint upp en hand*

Jag önskar att jag hade något att skriva. Kreativa människor skriver. Jag är alltså inte en kreativ männniska.

Crap!

Alltså.

I lördags kollade vi på SVTs 50-årsfirande. Sedan gick vi och knöt oss.

I söndags åkte H och jag till ICA Maxi i en 240. Kvällen avslutades med en fruktsallad och Londa låg under täcket 21.45.

Jag borde verkligen köpa stödstrumpor och se över mitt pensionssparande.

Ibland får jag bra idéer.
Då jag kommer på att jag ska göra rödbetsbiffar från scratch vid 19.00, är inte ett sådant tillfälle.

Man upphör aldrig att fascineras!

Idag fick jag sällis från Far-away-Farsta av en tant med pälsjacka, långt hår och dödligt cerise läppstift. Hon gjorde sig bekväm på platsen bredvid mig på tåget och började prata. Och sen fortsatte hon att prata. Och fortsatte. Och fortsatte.

Det började med ett oskylldigt och allmänt konstaterande att det var skönt att få sittplats på tåget. (Hm, jag är ju rookie på det där, är det vanligt att hela tåget blir smockat redan i Farsta strand?) Sen fortsatte hon att prata om vädret. Sen var det bara linje 18 som höll sig på spåret!

"Jagärpåvägintillstanförattköparullgardiner - jagborjusåtillattmanmåsteharullgardiner - jagtänktekollapååhlensochkanskevahetterepubochsevadekostar - jagskainteköpadomidagförjagäralldelesförtröttförattgöraaffärer - detblevjagavattstädadetvardåjagsågattjagbehövdnyarullgardiner - menjagärjusåtrötthelatiden, detmåstevarahösten - ellersåärdetmedicinenjagäter - doktornsägerattjagskatadenvarannandagmendetkommerjuintejagihågsåjagtardenvarjedagistället - minabröderharjusammaproblemsomjagmenderasharförsvunnitdetvarnågotmedkosten - minläkaresägerattdetärgenetiskt - jagfattardetsomatthanmenarattdetärmedfött - jaggickjutillenannanläkareisomrasmenmanskajuintebytaläkarefördevågarjuintegöranågotmedensmediciner"

Och så vidare.

Jobbigt att läsa? Ganska jobbigt att lyssna på också. Och eftersom jag är en så bortom allt förstånd snäll person, så satt jag kvar och nickade ut i tomma intet. Jag hade inte hjärta att be henne zip it, och jag hade heller inte hjärta att byta vagn. Jag tänkte godhjärtade tankar i stil med "det här är en ensam, ensam tant. Troligtvis komplett galen, men väldigt ensam. Det tar bara 20 minuter av mitt liv att nicka tomt i luften åt hennes rullgardiner." Samtidtigt tvingade jag min elaka hand att vila stilla i knät och inte strypa henne.

Vid Gullmarsplan blev hon tyst. Då kom det in ett fjortisgäng och pratade jättehögt och det var tydligen spännande. Jag har aldrig förr tackat Gud för fjortisar.

När jag klev av vid T-centralen önskade hon mig en fortsatt trevlig dag. Det var då jag bestämde mig för att hon inte var galen på riktigt. Galna människor brukar vara en smula synska. Och jag hade faktiskt inte haft en trevlig dag!

Egentligen skulle jag kunna klassas som "ganska kry" nu. Det vill säga, halsen gör inte längre ont, jag hostar bara väldigt, väldigt lite och jag är bara lite täppt i näsan och inte lika hängig som tidigare. Hade jag haft en föreläsning eller ett seminarium i morgon, skulle jag inte tvekat att gå. Men tanken på att resa till Far-away-Farsta och tillbringa hela dagen där bland alla människor gjorde mig plötsligt lite sjukare igen.

När jag var liten och stannade hemma från skolan på grund av sjukdom* så fick jag alltid stanna hemma en extra dag när jag blivit frisk. Lite som en omvänd karens, på något sätt. Liksom för att säkra att jag inte skulle kollapsa i OÄ-boken, smitta ner mina klasskamrater i onödan, eller utsätta min efter sjukdom svaga lekamen för nya smittor. En bra regel satt av en klok mor. Jag anammar den. Det är nog dumt att okynnesnysa på låntagare, samtidigt som de är dumma om de nyser på mig. Jag är ju faktiskt bara ganska kry nu.

På måndag är jag nog back on track igen!




*_{Å, det var så mysigt att vara hemma sjuk när man var liten! Varm saft, ett nytt pysselblock och kanske, kanske en ask Maja Gräddnos! Och Kersti Adams-Ray på morgonradion!}

Le Duck:

Jag ynkade i telefonen med M, sa nåt om varm saft, hon lät som att hon ville kräkas och fem minuter senare stod Anden i min hall med en termos rykande varm saft!

Vad kan man säga? Superklasse!

Det är vansinnessjukt långt till Farsta!

... Carthaginem esse delendam.

Och att det är ett lagarbete att skaffa nya vanor.
Just nu gömmer jag mig i protest mot att någon har skurit tjocka skivor av den goda osten och sköljer ner dem med Kiviks Herrgård. Om jag inte är i närheten kanske jag kan hålla mig från frestelserna...

På temat "susar träden i vinden även när ingen lyssnar?" så funderar jag ikväll över följande: Skriker och skränar tonåringar i grupp även när inga andra än de själva är i närheten?

Och sen undrar jag även när de slutade lära sig prata ordentligt. Jag hoppas att mina framtida (preussiskt uppfostrade) tonåringar inte kommer att svara med [hallah] när man ringer till dem. Jag hoppas även att de kommer att kunna klämma ur sig något mer uttömmande än "aah" och "ööhh" när man frågar dem om något.

Ja, jag är en tant. Och jag skäms inte ens för det!

Idag kom det SNÖ till mig. Inget oväder, väldigt lokalt, mycket oväntat, fantastiskt trevligt!






_{Ibland är det roligt att ha ett halsband som heter något.
Tack Lolo!}

... för nu är kyrkan bokad!