londa - filar ner hornen på söndagar

...sså gick tangentbordet sönder också...  Eller, snarare något på moderkortet eftersom det verkar vara uttaget det är fel på. Tack T för att jag får använda ditt tangentbord med USB-kontakt. Fast du vet inte om det.

Vad skulle man göra om man inte hade världens bäste And i huset?

Farligt nära sammanbrott...

Du har ju tunnelseende! säger T

Vad är det för trams - det har jag verkligen inte! Vad du hittar på, säger jag och undrar varför han inte har ställt fram smöret på frukostbordet.

Det står där, lite, lite snett framför dig. Det har stått där hela tiden...

Tunnelseende, var ordet.
Så fint. Jag håller på att bli galen.

Det här med vad man ska heta... Det är verkligen föremål för diskussion i det här hemmet! Jag har alltid näst intill föraktat folk som har gnällt om det här: "Åååå, ska jaaag byta efternamn? Mitt efternamn är ju minst lika speciellt som hans!" Eller: "Ååååå, det fattar ju vem som helst att vi inte kan heta Svensson för det gör ju typ alla andra och vi vill verkligen inte va som alla andra!"

Och nu sitter jag där själv! Fast jag måste försvara mig (oss) lite.

1. Jag är redan på det klara med att jag ska byta efternamn. (Sorry, pappa. Hoppas det går bra ändå.)
2. Om jag tar T:s befintliga efternamn eller ett nytt är alltså egalt för mig.
3. Skulle vi ta ett helt nytt, så beror inte det på att T har ett vanligt efternamn, utan snarare på en önskan han länge burit att väcka liv i ett dött släktnamn som man dessutom har släktforskat en del kring.
   

Problemet är nu att bestämma sig. Det som talar för ett byte är

1. Att vi blir - om inte ensamma - så i alla fall inte så många om att ha det namnet, vilket markerar att vi har bildat ett eget lag nu.
2. Att vi i jämlikhetens namn byter identitet båda två
3. Att namnet har en historia.

Nackdelarna är

1. Att det inte är ett så himla fint namn. Det låter hårt. Det låter som att det skulle kunna vara platsen som Simba kommer till när han sprungit för långt hemifrån i Lejonkungen.
2. Ingen kommer att klara av att stava till det. Vi kommer att få post i alla möjliga konstiga namn, men inget rättstavat. Vi kommer dessutom alltid att få bokstavera vad vi heter.
3. Det blir svårt att vara anonym när man både har ett ovanligt namn och är prästfamilj...

Det som talar för att behålla T:s efternamn som det ligger är

1. Att han i mångt och mycket är sitt efternamn.
2. Att det är idiotsäkert både ur stavningssynpunkt och anonymitetssynpunkt.
3. Att jag alltid kan hävda att det är min mammas flicknamn jag har tagit mig.

Det som talar mot att behålla det är

1. Att jag går in och blir med mitt namn medlem i en annan familj på ett helt annat sätt än T gör med min. Ja, så mycket värde lägger jag i ett ynka namn.
2. Det räcker faktiskt som argument!

Om någon händelsevis tycker att jag har presenterat två för- och emotlistor som säger samma sak, så kan jag förklara att de inte representerar samma sak. Det handlar om aktiva och passiva handlingar. Det är en aktiv handling att helt byta namn, en passiv att behålla ett gammalt och bara låta mig byta.

Vi vet inte vad vi tycker, nån av oss. Är det nån som har några åsikter, så dela gärna med er!
Vi kommer förmodligen i slutändan att göra tvärt emot vad ni tycker, så era åsikter är oss till stor hjälp!

Jag sitter i karantän i arbetsrummet medan det pågår topphemliga möten i vardagsrummet. Jag tänkte att jag skulle fila på mitt pm. En halv sida ska jag peta ihop pm "min pedagogiska grundsyn". En halv sida. Det får man inte fram så mycket på. Det känns lite som T:s uppgift om sin dopsyn. Fast jag har ingen handbok att följa...

Den tredje bröllopsinbjudan trillade ner i brevinkastet idag. Det är nog, om man ska rangordna fastän man inte får det, detta bröllop jag ser mest fram emot (förutom vårt eget, naturellement). Och fastän jag vetat om att de ska gifta sig, blev jag ändå alldeles fån-rörd när jag öppnade kuvertet. Jag borde gå i terapi för det här!!

Och äntligen ska jag få besöka Tornedalen! De som vet säger att det är värt omvägen.

Jag hade inte tänkt skriva något om det här, meeen...

Jag tror att H:s samtal med Bobbrifors gick bättre än mitt. Min informant var väldigt fåordig. Men det kanske är som det ska vara om man är bibliotekarie - inte prata för mycket utan hålla diskret profil.

Jag kommer som sagt att bli världens sämsta bibliotekarie!

Det blev som vi trodde!

Jag har ju som bekant börjat gå på gym. Det är inte särskilt roligt, men uppenbarligen alldeles nödvändigt, särskilt för den lilla löjliga vänstern som är alldeles förskräckt när vi går därifrån.

Jag har dragit mig väldigt länge för att gå till ett gym. Jag gillar inte miljön. Jag gillar inte småkillar som lyfter vikter och stånkar framför spegeln, jag gillar inte besserwissergubbarna som ska "ge tips", jag gillar inte de sminkade tjejerna som småkillarna med vikter påfåglar sig inför.

Men egentligen är de inte ett jätteproblem. Jag har däremot kommit på nu varför jag så länge har dagit mig för att gå på gym och varför jag egentligen inte gillar träningsformen. Det är inte maskinernas fel. Det är inte det att det svider i musklerna. Det är tvärtom ganska roligt.

Det är att det tar så förbaskat med tid! Det är fullständigt orimligt att det ska behöva ta två timmar att komma igenom ett pass med åtta maskiner!! Och detta, märk väl, fastän man är där 8.30 på morgonen!

Innan man får börja med vikterna, måste man såklart värma upp. Det går till så att man tittar i 20 minuter på tjejerna som "tonar rumpan". Efter 20 minuter har nån i bästa fall tonat i sina modiga 45 minuter, så att man får klättra upp och värma sina 10. Jag är ganska kräsen när det gäller val av uppvärmningsmetod. Eftersom mina armar knappt vet att de har muskler, vill jag ha något som värmer både ben och armar på ett skonsamt sätt; dvs maskinen där man liksom skidar fram. Den heter säkert något med "master".

Sen när man har värmt, så går det ganska bra. Så långa brukar inte väntetiderna vara vid maskinerna, för jag tränar på övervåningen, där tydligen bara töntar och pensionärer håller hus.

Sen vill man varva ner. Gärna på ett löpband, eller för all del i samma maskin som man värmde upp. Då står det naturligtvis nya tona-rumpan-brudar i maskinerna och andra jag-tränar-för-tjejmilen-i-minst-45-minuter-brudar på banden! Så antingen väntar man. Eller så tröttnar man och tar sin mjölksyra och går och stretchar - något man helst vill göra medan man är varm.

Ett vanligt gympapass tar en timme. Punkt. Men ger inte ett jota för vänstern. Så min lösning måste bli att jogga till och från gymet.  Det är verkligen inget skämt att man får lida pin om man vill vara fin!

• Koka kaffe...
• ... med mjölk och kanske kardemumma i
• Ta på täckbyxor och fleecetröja
• Sätta mig på balkongen...
• ... och dricka kaffe och läsa utkast till U inför handledning på torsdag.

För övrigt kan jag meddela att jag har sett de första krokusarna i Slottsbacken. Gula.

Alltså seriöst, sweet hackers som försöker låtsas att de är Nordea och skickar en massa sketaviktig information som syftar till att sabba för folk:

Ska man hålla på med det får man göra det liiiiite mer sofistikerat. Till exempel kan man ju fundera över om man ska spamma folk som inte är Nordeakunder överhuvud taget - det borde vara en intressant utgångsposition. Sen kan man kanske kolla om man kan rekrytera nån som kan stava till sitt team. Sär skrivning och Stor  Bokstav mitt i Meningar ser tyvärr inte jätteproffsigt ut. Och för att verka trovärdig kan man kanske skära ner på antalet nedhopp på en vecka, det känns inte trovärdigt i dagsläget. Och framför allt inte nu när hela bluffen är avslöjad.

Det är dags att förnya sig nu. Nordeameddelanden känns bara såååå 2006!

Inför en förestående flytt norrut blir man uppriktigt glad av att få läsa om sin framtida bostadsregion på ett intressant och reflekterande sätt!

All heder åt VK som lite då och då lyckas peta in lite humor i produktionen.
Vansinnigt tråkigt med folk som inte tar det för vad det är och känner sig skyldiga att påpeka det i b*jsnödiga kommentarer under artikeln...

Designing good life...

[paw rihk-titt]!

Idag har jag shoppat. Verkligen shoppat! Bränt cash! Och hamnat i ett euforiskt lyckorus som höll i sig ända tills jag kom hem, då en liten gnagande ångestkänsla försökte göra entré. Jag har försökt mota bort den och intalar mig själv att allt egentligen var gratis. För jag brände kock-pengarna som jag förvärvade förra helgen. Och det är faktiskt nästan tillåtet. Och så hade jag presentkort, så en av grejerna kostade bara lite mer än hälften av vad den borde.
Har man lagt pengar på att klippa sig, så är det väl inte mer än förståeligt att man vill försöka fortsätta att se ut som man gjorde när man gick därifrån?

Så jag har bara köpt ego-boost grejer idag. Inte en endaste liten kuddstump till nån soffa, inte nåt ljus till nån kandelaber, inte "nått gott till fredagsmyset", bara LONDAGREJER!!! Hårguck, sprej (fick med en liten flaska on the buy, taaackarrrr!), ny hårborste, ryggkliare och en ny hårtork. Den dyraste (glöm inte presentkortet nu, innan ni får ekonomisk moralpanik!)!

Hade jag bara haft mer tid hade jag gått på Kicks med det sista presentkortet och köpt nån riktigt dyr krääääm. Men det fick vänta. Jag var så hög på adrenalin och endorfiner och serotonin och allt vad det heter, redan när jag kom från frisören där jag köpte gucket och sprejen, så min kropp hade nog inte klarat varken den fysiska eller den psykiska anspänningen som vidare dyr-ego-shopping hade inneburit.

Men fasen vad gott jag ska lukta i håret hädanefter!!!

Äntligen, äntligen har jag pallrat mig iväg och klippt håret! Så nu sitter jag här och är skitsnygg (vilket slöseri, för jag är alldeles ensam hemma) och skakar på huvudet så att jag ska kunna känna doften från håret som innehåller en massa dyra produkter som jag inte har råd att köpa! Så gör jag alltid när jag har klippt mig. (Kanske tur att jag är ensam hemma!) Paulina på Klippunkten är värd allt smör i Småland och jag fattar inte att jag inte tagit mig till henne tidigare! (Kan bero på att hon tidigare arbetade på ett mycket dyrare ställe...) Hon är nästan i kaliber med favorit-J i Umeå, så det är ett mycket gott betyg.

Ska strax ta tag i dagens dos av U. Ska bara sniffa lite till på håret och skratta färdigt åt det här!

verkar jag ha tappat bort T igen. Var katten har jag lagt'en?

Nissan micra: Dålig bil.
Note to self: Köp inte.

så hoppas jag att jag lyckas fostra dem till att tänka självständigt och källkritiskt och våga lita på och kunna argumentera för sina egna slutsatser.


Finns det en manual för hur man gör det, så skicka den gärna till mig. Jag säger till när jag behöver den!

Det har varit en dum dag idag, där nästan allt som kunnat gå fel också har gått fel. Dumma dagen började redan igår kväll, när T:s systers flyg blev jätte-ätte-försenat, vilket fick till följd att hon landade jätte-ätte-ätte-sent och innan hon var framme i Uppsala var klockan en himla massa natt. Hon tog taxi från stationen, men lyckades ändå på något vänster gå vilse, så jag fick klä på mig och knalla ut i natten för att leta reda på henne. Jag hittade henne i en vattenpöl i ett helt annat kvarter än vårt. Hon har många kvaliteter, den unga damen, men hon kommer aldrig att vinna SM-guld i orientering!

Några timmar senare var det bara att kliva upp och börja dagens ringande till höger och vänster, med anledning av U. Det tog halva förmiddagen för mig att få tag på rätt person och få ett godkännande att hämta det material vi behöver hos denna människa. Sämre gick det för min partner in crime, J, som lyckades få ett gäng surmular på kroken, som gick från en positiv inställning till en starkt skeptisk till projektet.

Mitt dokument som jag arbetat med sedan igår natt, sparades aldrig. Inte heller sparades den version som jag skrev i förmiddags. Nu ikväll, efter att ha skrivit om för tredje gången, verkar det funka.

Jag skulle hämta en bandspelare på institutionen. Det skulle kunnat ta 30 sekunder. Det tog 25 minuter, eftersom bandspelarinnehavaren var på den viktiga kafferasten. Upplysning lämnad av överlägsen studierektor i rummet bredvid. På fråga "tror du att man kan smita förbi och få tag på henne i fikarummet?" svarade hon med slääääpig och överlägsen röst: "Nej. Du ska inte störa G under hennes kaffepaus. Hon har bara de här 15 minuterna, låt henne ha dem." När bandspelarinnehavaren kom, frågade hon om jag väntat länge och varför jag inte hämtade henne. *morr*

Mattiderna blev förskjutna och vi var tvungna att äta tidig middag, som jag egentligen inte hade tid att varken laga eller äta. Men med en sjuk och snorig T som belagts med besöksförbud i köket, var det bara att ta tag i verksamheten och skynda skynda innan en timmes totalt meningslös biblioteksbemanning i nationsbiblioteket.

Det enda som egentligen har fungerat friktionsfritt idag, var biluthyrningen. I morgon ska vi åka Nissan micra till Väddö och i bilen ska vi lösa alla metodologiska problem vi ställts inför i och med den nya (icke-)informationen vi fick av surkartarna som J pratade med.

U är ett fult, fult ord och den här dagen håller på att dö. Äntligen. Jag kommer inte att sakna den ett enda dugg!