Och sen så råkade jag
Så nu vill jag kräkas.
Jag råkade
Så idag luktar jag Polo sport.
Men det var väl ändå själva..!
:D
...
...
behöver man mer stimulerande arbetsuppgifter då, eller ska man vara dum-nöjd såhär?
Smutsig!
Jag säger bara: This is my dancing space and this is your dancing space. Punkt.
Jag vill inte ha kollegor tre centimeter från mitt ansikte. Inte under några omständigheter!
Vad är grejen?!
Det kommer påtryckningar från höger och vänster om att vi borde sätta in en vigselannons i tidningen. Inte sällan framförs dessa önskemål med en lätt anklagande ton:
"Ja, vi har ju tittat i tidningen, men inte sett något!"
"Ja, och inte har ni ju varit i tidningen ännu!"
"Och så väntar vi ju på att ni ska komma med i tidningen!"
Är det inte så att man läser tidningen för att få reda på nyheter? Det är inte direkt en nyhet att vi har gift oss - ni som väntar på bild och beskrivning, ni var ju där? Såg ni inte vi också var där? Talade vi så tyst att ni inte märkte att vi sa ja? Kände ni inte igen oss? För är det så illa så måste vi verkligen skynda oss med bild och annons i alla tidningar, men medan vi ringer hela pressen (radio å teeveee) så kan jag meddela att jag var den som gick in i kyrkan tillsammans med den orimligt stilige mannen i frack. Jag hade vit långklänning som satt lite illa, över den hade jag spetskappa med släp, jag hade uppsatt hår och bar en bukett med orkidéer. När vi pratade så lovade vi varandra evig trohet och FPL - killen i vit kåpa och med svettpärlor i pannan - förklarade oss för man och hustru.
Nu föregrep jag världspressen. Stilla er lite, så ska vi annonsera där också, tids nog. Man vill ju inte att nån ska missa en så stor nyhet!
Vad tycker ni?
Nä,
ASH, min bundsförvant på jobbet, arbetar sin sista dag idag innan hon flyger vidare för att prova vingarna på en fast, riktig tjänst i Jönköping. Otroligt glad för hennes skull, särskilt när jag själv så gärna ville prova mina vingar på ett nytt ställe jag också, men misslyckades. Men samtidigt kommer det att bli ohyggligt tomt här.
Ohyggligt tomt...
...
Duktig!
Jag är verkligen fånigast i stan, men när jag får en fråga som jag får svara på med ett lite längre utlägg, och personen som ställt frågan blir uppriktigt glad och tacksam, så känner jag mig så himla duktig!
Jag ska bara klappa mig själv på axeln ett tag, sen ska jag fortsätta jobba.
No-no:s
- Hoppa från broar ner i smutsiga åar
- Skrika i bibliotek
- Skratta högt under psalmsång
Halleluuuuja...luja...luu ...uu jaaaaaaa!
Hallelujah!
I samarbete med kirurger.
Update:
------------------------------
Fast medan han ger med den ena handen tar han med den andra.
Skit också - jag ska aldrig mer gå i skogen, bara åt skogen.
Robothund!!
Massa mässa i mössan
Med stadig (haha, Frosties!) hotellfrukost i magen vilken kamperade med fjärilarna, orienterade vi oss med hjälp av barnboksKalle till Vip-loungen. Vilket koncept. Jag kände mig både dum och glassig på samma gång och försökte företå att jag hade lika stor rätt att äta kanelbulle där som både PO och Ranelid. (Hade förresten aldrig tänkt på att Ranelid låter exakt som Dan Bäckman: "Var var duuuu, George dabbelvju Bush, under Vietnaamkriiget?").
Och så föredraget. Jag hann aldrig bli riktigt nervös. Jag tycker nog fortfarande att folk borde ha större förmåga att kritiskt granska saker och ting, att ifrågasätta och inte bara tro på vad folk säger. Det var över 200 personer i lokalen och en av dem kom fram till oss efteråt och ifrågasatte hur vi kunnat dra de slutsatser vi gjort. Det gladde mig, för det undrar verkligen jag också. Fast med skillnaden att jag undrar hur andra kan dra de slutsatser de har gjort utifrån de resultat vi presenterat.
Efter detta kunde vi surfa vidare, något lugnare, men fortfarande uppspelta. Jag hade duktigt ont i ryggen av alla julklappar jag har handlat. Mest till mig själv... Och det är väl inte någon överraskning att jag somnade som en stock - en nöjd stock - på kvällen. Men på fredagen tog jag mig inte til jobbet. Jag svajade betänkligt i hallen och min mycket omtänksamme make tvingade mig att stanna hemma. Vilket jag gjorde. Och sov till 15.30.
Men nu är jag på G igen. Och spänd som en fiolsträng. För trots mina Fröken Sverige-insatser på intervjun i Umeå, så har de valt att gå vidare med mig. Nu står det mellan mig och en annan. Och den andra är m y c k e t sämre lämpad än mig!
:D
