londa - filar ner hornen på söndagar

Det kommer påtryckningar från höger och vänster om att vi borde sätta in en vigselannons i tidningen. Inte sällan framförs dessa önskemål med en lätt anklagande ton:

"Ja, vi har ju tittat i tidningen, men inte sett något!"
"Ja, och inte har ni ju varit i tidningen ännu!"
"Och så väntar vi ju på att ni ska komma med i tidningen!"

Är det inte så att man läser tidningen för att få reda på nyheter? Det är inte direkt en nyhet att vi har gift oss - ni som väntar på bild och beskrivning, ni var ju där? Såg ni inte vi också var där? Talade vi så tyst att ni inte märkte att vi sa ja? Kände ni inte igen oss? För är det så illa så måste vi verkligen skynda oss med bild och annons i alla tidningar, men medan vi ringer hela pressen (radio å teeveee) så kan jag meddela att jag var den som gick in i kyrkan tillsammans med den orimligt stilige mannen i frack. Jag hade vit långklänning som satt lite illa, över den hade jag spetskappa med släp, jag hade uppsatt hår och bar en bukett med orkidéer. När vi pratade så lovade vi varandra evig trohet och FPL - killen i vit kåpa och med svettpärlor i pannan - förklarade oss för man och hustru.

Nu föregrep jag världspressen. Stilla er lite, så ska vi annonsera där också, tids nog. Man vill ju inte att nån ska missa en så stor nyhet!