londa - filar ner hornen på söndagar

Jag skulle ha mina nya (ganska billiga och plastiga) stövlar (inte gummi) på mig på jobbet idag, för att gå in dem. De är inte av någon vidare kvalitet, borde inte vara så varma, så de är mest för syns skull.

Trodde jag.

Som alltid fryser om fötterna.

MEN!


De är helt mirakulöst varma! Galet och vansinnigt varma! Och jag har inte ens sulor i dem!
Så nu sitter jag här med mina inneskor i alla fall. Får gå in stövlarna när det blir permafrost.

Italienska Blocket heter Subito. Ifall någon undrade.

Gårdagen som började så dåligt reparerades om aftonen. Det är skönt att umgås och samtala med människor som har förstått och vet vad det går ut på.
Livet.
Som t.ex. Mini-H.


MEEEEA KAKA!!

Grabben i graven bredvid* meddelade i morse att han är hemma och sjuk idag. Kjäks.
Så nu mår jag eventuellt lite tjyvtjockt. Tänk om jag också...














*Jättedålig kulturvetar-/bibliotekariehumor, jag vet. Jag vet också att det inte var ett dugg roligt. Alls. Och att det var otroligt långsökt. Bara ignorera.

Alla föräldrar tjatar om det här med egentid. Eller heter det egen tid? Skit samma, kontentan är i alla fall att det är viktigt att ha en liten stund för sig själv där man får göra vad man vill och utan att bli störd på ett eller annat vis. Eftersom jag många gånger anser att jag delar arbetsutrymme med jättebebisar så värdesätter jag den tid jag får för mig själv ganska [läs: helt galet och vansinnigt och ouppskattningsbart] högt. Den enda egna tid jag har på jobbet är morgonkvisten. Det är sällan någon här före 08.00. Därför har jag som mål i tillvaron att komma hit vid 07.30. Jag lyckas bara ibland, oftast hinner klockan krypa upp mot minst 07.40 och som allra vanligast 07.50. Men idag var dagen då det skulle vara annorlunda. Idag hade jag verkligen oddsen på min sida - jag skulle kunna vara på jobbet 07.20 och därmed också få gå hem mycket tidigare.

Vi har nämligen fått tillfällig vårdnad om en bil medan ägaren svettas i tropikerna i en månad!

Hipp hurra, klockan var bara 07.05 när jag på lätta fjät skuttade ut till bilen, startade och drog igång fläkten samt skrapade rutor med en vag känsla av déja vù. När jag satte mig och ställde in sätena hade jag god sikt och bilen var inte iskall. Att vinterdäcken var på förutsatte jag, det är nämligen en högst ordentlig man som äger bilen.

Döm om min förvåning när allt som hände när jag trampade på gasen var att vi slirade fånigt, bilen och jag. Vi tog oss varken framåt eller bakåt. Jag kollade däcken, med en gnagande oro att han skulle varit korkad nog att inte bytt, men dubbarna lyste som hajtänder i havet. Nytt test, samma resultat.

Ni vet de där klossarna de har vid flygplanens små hjul på flygplatserna - bromsklossarna? Någon* hade slöjdat ett par alldeles egna genom att bakom däcken placera en massa modd som sedan frös fast i marken. Det gick verkligen inte att kicka sönder dem! De var som cement! Bilfan stod där den stod! Dessutom inparkerad från höger, vänster (där det inte ens finns en parkeringsplats) och rakt framifrån. Det fanns alltså bara en flyktväg - bakåt - och det var stört omöjligt på grund av alla bromsklossar.

Efter tårilsket sparkande med endast en skadad tå som resultat tvingades jag erkänna mig besegrad och gick för att hämta cykelnyckeln.

07.20 hade jag kunnat vara på jobbet, skraptid inräknat. Istället på plats samma tid som vanligt. Ingen tidigare utstämpling. Bara mindre energi eftersom jag slösade bort hela dagsransonen vid bilen. Bra. Kul dag det här kommer att bli.

Jag undanber mig hurtiga kommentarer. Det här går inte över förrän jag fått skälla ut någon!



*kanske bilen själv

excuse me people, varför döper ni era barn till Nemo?!

Förra veckan passerade liksom i dimma och tog nog hårdare på flera av oss än vi kanske förväntat.

Men livet går vidare för oss som är kvar, och som en påminnelse från mig själv till mig själv, så har jag uppenbarligen blivit sådär trivselmjuk igen. Man märker det när tröjorna helt plötsligt blivit för korta. Det var de inte för ett tag sedan. Jag undrar vad det beror på... Karra? Bristen på motion? Nej, det måste vara frukostmackorna.


Ja, så är det nog!

-Vet du, sa han till T, att jag också är det?
-Jaså? sa T och nickade sådär som han gör ibland.
-Jo... sa han och fortsatte, blir du förvånad?
-Förvånad? Nä, förvånad blir jag inte. Varför skulle jag bli det? svarade T, och han sa
-Nä... varför skulle du bli det? Och så log han.

Jag hoppas att han var det när han gick i mål också.

... när jag ska lära mig att inte titta i böckerna jag katalogiserar!

Förlossning live = coolt
Förlossning i bok = inte coolt, för där måste de ta upp allt som går åt fanders också. Inklusive alla mysiga tumörer och missbildningar man kan råka ut för.

Ge mig en örfil, någon, så att jag vaknar och får ändan ur vagnen och åtgärda alla små administrativa ärenden som ligger på mitt bord! Jag förstår inte att det ska vara så svårt att ta tag i! Jag har ju till och med gjort en lista för att strukturera och förenkla min tillvaro. Och det är liksom inga stora svåra tunga ärenden, det är hur simpla saker som helst.

Ett utdrag:

• Lycksele, Svenska Kyrkan, Polisen (Detta kanske kan ses som tre ärenden, men de har en gemensam nämnare så jag räknar det som ett.)
• UB - medicin-, humanist-, huvud-, kommun, landsting och domstol. (Samma sak här, flera som ett.)
• Julen?
• Vk/Vf + Pt
• Och lite annat.

Det är egentligen bara att börja. Men istället sitter jag med rödsprängda ögon och hoppas på mirakel. Som att Tingeling finns på riktigt och fixar det här åt mig. Gärna igår.