londa - filar ner hornen på söndagar

Alla föräldrar tjatar om det här med egentid. Eller heter det egen tid? Skit samma, kontentan är i alla fall att det är viktigt att ha en liten stund för sig själv där man får göra vad man vill och utan att bli störd på ett eller annat vis. Eftersom jag många gånger anser att jag delar arbetsutrymme med jättebebisar så värdesätter jag den tid jag får för mig själv ganska [läs: helt galet och vansinnigt och ouppskattningsbart] högt. Den enda egna tid jag har på jobbet är morgonkvisten. Det är sällan någon här före 08.00. Därför har jag som mål i tillvaron att komma hit vid 07.30. Jag lyckas bara ibland, oftast hinner klockan krypa upp mot minst 07.40 och som allra vanligast 07.50. Men idag var dagen då det skulle vara annorlunda. Idag hade jag verkligen oddsen på min sida - jag skulle kunna vara på jobbet 07.20 och därmed också få gå hem mycket tidigare.

Vi har nämligen fått tillfällig vårdnad om en bil medan ägaren svettas i tropikerna i en månad!

Hipp hurra, klockan var bara 07.05 när jag på lätta fjät skuttade ut till bilen, startade och drog igång fläkten samt skrapade rutor med en vag känsla av déja vù. När jag satte mig och ställde in sätena hade jag god sikt och bilen var inte iskall. Att vinterdäcken var på förutsatte jag, det är nämligen en högst ordentlig man som äger bilen.

Döm om min förvåning när allt som hände när jag trampade på gasen var att vi slirade fånigt, bilen och jag. Vi tog oss varken framåt eller bakåt. Jag kollade däcken, med en gnagande oro att han skulle varit korkad nog att inte bytt, men dubbarna lyste som hajtänder i havet. Nytt test, samma resultat.

Ni vet de där klossarna de har vid flygplanens små hjul på flygplatserna - bromsklossarna? Någon* hade slöjdat ett par alldeles egna genom att bakom däcken placera en massa modd som sedan frös fast i marken. Det gick verkligen inte att kicka sönder dem! De var som cement! Bilfan stod där den stod! Dessutom inparkerad från höger, vänster (där det inte ens finns en parkeringsplats) och rakt framifrån. Det fanns alltså bara en flyktväg - bakåt - och det var stört omöjligt på grund av alla bromsklossar.

Efter tårilsket sparkande med endast en skadad tå som resultat tvingades jag erkänna mig besegrad och gick för att hämta cykelnyckeln.

07.20 hade jag kunnat vara på jobbet, skraptid inräknat. Istället på plats samma tid som vanligt. Ingen tidigare utstämpling. Bara mindre energi eftersom jag slösade bort hela dagsransonen vid bilen. Bra. Kul dag det här kommer att bli.

Jag undanber mig hurtiga kommentarer. Det här går inte över förrän jag fått skälla ut någon!



*kanske bilen själv