londa - filar ner hornen på söndagar

Dra på trissor - chokladpralinen har fått en lillasyster! Pappa A ringde just och den lilla flickan är inte ens en timme gammal! Och V slapp snitta igen. Det var en jättebamsing till bebis på över 4kg, jag är stum av beundran!

Det är så tufft när ett nytt liv börjar!

Igår åstadkom min lovely basgrupp och jag saker. Vårt numera 27-sidiga dokument om domänen botanik börjar faktiskt likna något. Men en hel dag framför skärmen kan ge en människa brännskador i ansiktet. Det är nämligen det vi tror att vi har fått hela högen, för alla har vi märkliga torra fläckar på våra annars så rosiga små kinder. Min bästa huskur mot det är Nuxes Huile prodigieuse, som är något så märkligt som en torr olja. Hur mycket man än öser på så ser man inte ut som Enrique Iglesias! Mycket bra grej.

När vi solat färdigt framför skärmen väntade ett charmigt duggregn utanför dörrarna. Samma väder som när vi kom på plats på morgonen, det var som att tiden stått stilla hela dagen. Just när jag skulle gå hem, träffade jag på en gammal bekant. J fnissade lite när hon såg henne och sa: "Här kommer Harry Potters lillasyster!" Inte för att hon liknar Harry Potter, men för att hennes storebror gör det på en gammal bild som jag hittat på nätet. Andra känner honom som stenkastaren, alternativt sconesmannen. Lillasyster läser till fröken och gör för närvarande praktik i Heby. Detta ville hon prata om. Detta och mycket annat. Så vi pratade. I duggregnet. I över en timme. Det kändes bara lite konstigt. Och jag frös som en katt.

Väl hemma lade jag min köttbit i marinad, potatis i ugnen och mig själv i ett varmt bad, med en whisky vid sidan om. Detta är en gammal huskur som jag aldrig har provat, men eftersom jag blir förkyld bara jag tänker på kyla, så tänkte jag förekomma istället för att förekommas. Hoppas att det funkar.

Vad jag sedan hade behövt är en huskur mot ont i magen. Den där köttbiten som jag marinerade och sedermera även åt upp... den var ganska stor. Den hade med råge mättat en fullvuxen man. Och det är inte så ofta jag äter rent kött sådär bara. 200 gram kossa senare var min mage inte riktigt sig själv. Vad gör man åt det? Tuggar salvia eller nåt? Tar en till whisky?

*tassar mot medicinskåpet...*

Uppsala är ju cyklisternas stad, det tog inte så lång tid för mig att räkna ut.

Men jag undrar en grej:

Varför cyklar alla cyklister på trottoarerna? Och varför går alla fotgängare på cykelbanorna?

O, grymma värld, när du avslöjar dina sanningar så skoningslöst för oss människor.

Jag har varit på exkursion. (Måste börja slänga mig med lite naturvetarlingo nu när jag ska trampa runt i botaniken fram till påsk). Den tog mig till Carolina Rediviva, ty jag skulle låna böcker. Följdaktligen ett synnerligen logiskt utflyktsmål.

I tron om att förkylningen vissnat, tog jag mig på rangliga däck till målet. Väl framme insåg jag att snuvan inte alls släppt taget, varför jag fick pausa vid trappan upp till den mäktiga byggnaden. Jojo. Än är det vinter kvar, säger mor.

Mitt nästa mål med min exkursion var att ta mig till den naturvetenskapliga avdelningen i den öppna samlingen, hylla U, och närmare bestämt till den bok som stod placerad på U99. Av någon ännu inte helt utforskad anledning, fick jag för mig att det inte borde vara så långt upp till våning 9. En gång i historien var det en bibliotekarie som förklarade för en skara fågelholksliknande studenter, att det var en massa våningar som liksom "inte fanns" på Carolina. De hade liksom  bara nummer, men man kunde inte komma dit. Jag drog mig denna information till minnes och tänkte även på det faktum att det i hissen finns en massa knappar man inte kan trycka på. Det här är inte ologiskt i en uppsalastudents värld. Vem som helst som någon gång försökt förstå sig på namngivningssystemet på både gamla och nya SVC, vet att det är ett resultat av pur godtycklighet. Sålunda är det inte konstigt i min värld att man kan befinna sig på våning 4, och ta en trappa upp och plötsligt vara på våning 7. Ergo tog jag trapporna.

Men det visade sig naturligtvis att våningarna visst fanns. I allra högsta grad. Det den pedagogiska bibliotekarien hade försökt förklara en gång i tiden, var att det inte fanns något av intresse på dessa dolda våningar. Studenter har inte tillträde till de rum som finns där. Men såklart har man inte plockat bort våningarna. Anfådd som en otränad maratonlöpare och snorig som Gunde Svan efter femmilen, satte jag mig på trappavsatsen och pustade. Och kände mig som ett ärkepucko.

Väl inne i öppen samling fick jag snurra runt bland hyllorna och dammet, innan jag hittade igen hörnrummet och den lilla spiraltrappan (!) som skulle ta mig till U. Jag klättrade upp för den och vid det här laget befann jag mig så många m.ö.h att jag faktiskt började bli lite yr. Så medan jag scannade hyllorna för att hitta den mystiska koden U99, höll jag krampaktigt fast mig i räcket för att inte trilla ner.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte hade en aning om vad U99* kunde tänkas stå för. Men jag försökte dra mina egna slutsatser och tänkte att det var det som var publicerat under 1999. Men inget napp. Så jag kollade U:k och publicerat under 1999. Inget napp. Så jag började dammsuga hela U, men efter ett tag var jag så yr att jag fick anse mig besegrad. I hissen (jojo!) nertänkte jag att nog vore det väl ändå synd och skam om man inte försökte en gång till. Så jag hämtade en bibliotekarietant och vi åkte tillbaka upp, snirklade in oss i hörnrummet och upp för spiraltrappan och det första jag får syn på är Boken. För andra gången kände jag mig som ett ärkepucko.

Det var ganska tyst i hissen på väg tillbaka, för jag insåg ganska snart att det inte vore en bra idé att börja kallprata om sina studier och berätta om livet på det biblioteks- och informationsvetenskapliga programmet. Istället gick jag in för att framstå som en naturvetarrecce.

Jag kommer att bli världens sämsta bibliotekarie!


_{*U99 betyder att det är bok nr. 99  i hylla U. Det visste jag inte tidigare. Det vet jag nu.}

Typiskt! Hade planerat i flera dagar för att ta mamsen på fin restaurang, egentligen redan igår. Men eftersom hon var akutsjukmormor och höll barnbarnen i handen på ackis hela natten så fick vi boka om vår reservation till ikväll. Men nu har hon fått lov att rycka ut igen och jag har avbokat vår reservation. Skulle försöka handla från deras catering istället, men det jag ville ha kunde man inte beställa samma dag. Tipset jag fick var att komma förbi och beställa ur den vanliga menyn, strosa lite på stan och sedan hämta maten när den var klar. Men jag vet ju inte vad alla vill ha och har lite svårt att få med mig mat för fyra personer hem ensam. Och strosa på stan med feber kändes inte så lockande.

Stackars barn - man borde inte behöva vara så sjuk att man måste åka till ackis flera gånger på samma vecka...

Idag fyller T år. Det var trevligt, för nu finns det en massa fina blommor att titta på här hemma. Ska fota sen, innan de vissnar. Cheferna skickade en maffig bukett och efter lite trixande hittade budkillen hit. Han stod längst upp i ett hus som T inte har bott i på flera år, så jag fick omdirigera lite.

Sen har jag rubbat en telefonförsäljares cirklar idag. Det var roligt - vi kom fram till att han kom från Sönnsvall och inte Umeå. Sen kom vi inte fram till något mer vettigt. Han tyckte att 29.90 i frakt och porto var löngt att betala för några rakblad och jag hänvisade honom till den med skäggväxt. Han skulle ringa senare - hoppas jag hinner svara då, för han var ganska rolig!

Annars håller jag på att bli förkyld. Fast det är inte så synd om mig i jämförelse med de två systrarna på 4 och 2 år som har varit på Ackis och fått dropp hela dagen. Det är inte alldeles friskt att kräkas i tre dygn i streck. Man blir ganska spak av det...

Nu har jag tagit första steget från att vara stripig pösmunk till casual snygg. Det är ett led i arbetet att slippa skämmas när jag träffar gamla klasskompisar. I mitt föräldrahem härskar teorin "Var och en skäms för sig själv", men det brukar betyda att man inte ska engagera sig för mycket om man tycker att pappas mössa bara är föööör piiiiiinsaaaam, eller mammas kappa inte borde få komma utanför hemmets väggar. Det får stå för bäraren. Bäraren bär det bäraren finner snyggt, de andra behöver inte skämmas, för de är ju inte bäraren. Jag tror att jag tog teorin till en ny dimension när jag började skämmas för allt som var jag. Det var nog inte det som var andemeningen av teorin.

I alla fall så har jag klippt mig. Jag har hittat ett ställe där de tar 220 kr för en klippning. De är inte så pratsamma och de är bara måttligt trevliga, men jag blir precis lika nöjd när jag har varit där som när jag har varit på något dyrt ställe. Och då kan jag ju lika gärna gå dit.

Fast riktigt nöjd blir jag bara när jag har varit hos J på Studio 88 i Umeå. Fast det blir dyra klippningar om man räknar med resan. Dessutom är J mammaledig, så jag fortsätter väl på mitt billiga, halvtrevliga plejs.

Nästa steg är att träna lite mer regelbundet. Haha!

Jag känner mig jättemärklig... Det känns hur mysko som helst, som att vara 14 år igen. Eller, nä, jag ångrar mig - det känns faktiskt ännu konstigare!

Jag har skaffat mig en hobby som jag utövar solokvist, utan någon av mina vänner. Det är ganska roligt att göra grejer i sitt eget sällskap emellanåt. Jag har börjat sjunga i kör. Det låter illa när jag står där längst bak och kraxar och stämbanden är alldeles svullna och ibland dunkar huvudet efteråt, men roligt är det! Och jag tror att en stor anledning till detta är (förutom att det är roligt att sjunga) att jag inte behöver skämmas inför någon, eftersom jag inte känner en kotte!

Men idag upptäckte jag att ju faktiskt gör det. Jag fick span på en tjej jag kände igen från min gamla gymnasieskola, och bredvid henne stod en av mina gamla klasskompisar. Och det var inte vilken gammal klasskompis som helst - det var en av de som utgjorde kärngruppen av de jag umgicks med. Jag tror till och med att jag kallade Henne för min andra hälft i en dagboksanteckning en gång. Jag åkte och hälsade på Henne när hon bodde i England och vartefter tiden gick flyttade vi båda till Lärdomsstaden för att börja plugga. Här skildes våra vägar, inte tvärt, utan mer att min stig vek av lite från Hennes. Jag hamnade av en slump i nationslivet från insidan, medan Hon nöjde sig med utsidan. Lätt översatt blir det att Hon köpte biljetter till evenemang jag var med och ordnade. Typ.

Hon blev färdig med sin utbildning sommaren 2004, skulle jag tro. Och nu läser jag samma sak som Hon gjorde. Man kan ju undra om jag, glad som en kalv i maj, skuttade fram till henne och hälsade och kramades och allt sånt där som tjejer brukar göra när de träffar nån de inte har sett på ett tag (=allt ifrån en kvart till 2 år). Svaret är nej. Jag tittade länge på Henne och insåg att hon såg precis likadan ut som förr. Lika smal (hur fasen det går till, hon har aldrig tränat!) lika nätta kläder, lika slarvigt snygg i håret och fina accessoirer. Sist jag träffade henne berättade hon att hon hade köpt en lägenhet och fått jobb också.

Plötsligt kände jag mig så otroligt misslyckad! Koftan är oformlig och har tappat knappar, tröjan är för liten, jeansen för säckiga, skorna för präktiga. Håret är oklippt och smutsigt, ingen frisyr alls, jag var osminkad och såg trött ut. Jag luktade illa. Jackan för kort och för beige. Fortfarande ingen examen och ännu mindre ett jobb (som inte innebär bajs och slem). Och framför allt kände jag mig så vanvettigt tjock!

Det enda fina jag kunde se hos mig själv var ringen på vänster finger. Förutom att den är snygg som bara den, så betyder den ju trots allt att någon tycker om mig fast jag inte har klippt mig på flera månader och inte vet hur man klär sig snyggt. Det hade jag velat visa Henne. Men jag vågade inte.

Så jag smög därifrån - drog upp huvan och hoppades att Hon inte hann se att jag var jag. Och det är därför jag känner mig så konstig. Jag kan inte komma ihåg att jag brytt mig så, på riktigt länge! Förutom alla yttre, fysiska egenskaper som var så rätt på Henne och fel på mig, så kände jag mig som en idiot som hade sjungit för kung och fosterland och - ve och fasa! - gungat med i takt till musiken och till och med hoppat lite emellanåt! Hon stod där, sval och reserverad som alltid, och jag kände mig som ett barn.

Ett fult, tjockt barn med skitigt hår.

Så jag gick hem och tröståt en chokladkaka.

Jag jobbade igår kväll. Det gick bra, snabbt och effektivt. Det gav att vi den sista timmen kunde sitta ner och kolla på tv. Eftersom alla medelålders damer verkar se det som ett obligatorium att kolla på melodifestivalen, så var det naturligtvis det som stod på tablån. Ja, jag såg Jessica Folckers virkade grytlapp som hon av nån anledning behövde ha på huvudet, jag vred mig i plågor när Patrik Isaksson började fingra på pianot (Stadsfesten 2000 eller var det 2001, A - kommer du ihåg?) och jag log i mjugg när min kollega upprördes över pudelrockarna. Och! Jag såg Farrah Fawcett!

Halva Fame kom till melodifestivalen i en mycket somrig liten kreation, shorts och linne, i någon slags sparkdräktsvariant. Jag tyckte inte att det var så fint, däremot mådde jag inte fysiskt dåligt av att titta. Det gjorde tydligen Bert Karlsson. Stackars Bert, han borde gå till doktorn! Om det inte behövdes mer än så för att han skulle sprutlackera sitt hotellrum så borde han gå på en liten hälsokontroll. Det kan ju vara farligt ju, tänk när det blir sommar! Ska han då behöva må illa hela tiden? Och kräkas upp sina semlor som han äter med så god aptit? Stackars Bert kommer ju att tyna bort! Så kan vi inte ha det.

Flickor - för att skona Bert Karlsson och hans hälsa, så föreslår jag att vi möter sommaren med långbyxor och burka. Så kanske vi slipper jämföra brännor och magar med varandra också. A win-win-situation!

Det är ett betalklipp! Ett betalklipp!!! Nu måste jag vänta ända tills i morgon för att se på klänningar och den unika 40-poängaren.

MORR!!!

It's the final countdown!

Det slog mig just att jag borde ha lämnat in min praktikansökan... Hoppas jag hinner idag. Jag hade storslagna planer på var jag ville göra min praktik, men nu har allt fallit bort. Jag har ingen fantasi eller inspiration alls! Ett tag tänkte jag vara pretto och söka mig till TPB, men sen kom jag på att det kanske inte är den mest allsidiga praktiken. Gottsunda har fått jättebra kritik av tidigare studenter, men... Gottsunda..? Eller ska jag åka till Storstan? Eller stanna hemma?

Jag brukade säga förut att jag skulle vara mönstermedborgaren i en diktatur, där någon redan bestämt vad som är okej att tycka och göra. Jag tror att det fortfarande är aktuellt. Tänk om någon bara talade om för mig vart jag skulle ta vägen och sen var det bara att foga sig i det! Då kunde man ju gnälla över att det blev fel också och inte bara skylla sig själv...