londa - filar ner hornen på söndagar

O, grymma värld, när du avslöjar dina sanningar så skoningslöst för oss människor.

Jag har varit på exkursion. (Måste börja slänga mig med lite naturvetarlingo nu när jag ska trampa runt i botaniken fram till påsk). Den tog mig till Carolina Rediviva, ty jag skulle låna böcker. Följdaktligen ett synnerligen logiskt utflyktsmål.

I tron om att förkylningen vissnat, tog jag mig på rangliga däck till målet. Väl framme insåg jag att snuvan inte alls släppt taget, varför jag fick pausa vid trappan upp till den mäktiga byggnaden. Jojo. Än är det vinter kvar, säger mor.

Mitt nästa mål med min exkursion var att ta mig till den naturvetenskapliga avdelningen i den öppna samlingen, hylla U, och närmare bestämt till den bok som stod placerad på U99. Av någon ännu inte helt utforskad anledning, fick jag för mig att det inte borde vara så långt upp till våning 9. En gång i historien var det en bibliotekarie som förklarade för en skara fågelholksliknande studenter, att det var en massa våningar som liksom "inte fanns" på Carolina. De hade liksom  bara nummer, men man kunde inte komma dit. Jag drog mig denna information till minnes och tänkte även på det faktum att det i hissen finns en massa knappar man inte kan trycka på. Det här är inte ologiskt i en uppsalastudents värld. Vem som helst som någon gång försökt förstå sig på namngivningssystemet på både gamla och nya SVC, vet att det är ett resultat av pur godtycklighet. Sålunda är det inte konstigt i min värld att man kan befinna sig på våning 4, och ta en trappa upp och plötsligt vara på våning 7. Ergo tog jag trapporna.

Men det visade sig naturligtvis att våningarna visst fanns. I allra högsta grad. Det den pedagogiska bibliotekarien hade försökt förklara en gång i tiden, var att det inte fanns något av intresse på dessa dolda våningar. Studenter har inte tillträde till de rum som finns där. Men såklart har man inte plockat bort våningarna. Anfådd som en otränad maratonlöpare och snorig som Gunde Svan efter femmilen, satte jag mig på trappavsatsen och pustade. Och kände mig som ett ärkepucko.

Väl inne i öppen samling fick jag snurra runt bland hyllorna och dammet, innan jag hittade igen hörnrummet och den lilla spiraltrappan (!) som skulle ta mig till U. Jag klättrade upp för den och vid det här laget befann jag mig så många m.ö.h att jag faktiskt började bli lite yr. Så medan jag scannade hyllorna för att hitta den mystiska koden U99, höll jag krampaktigt fast mig i räcket för att inte trilla ner.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte hade en aning om vad U99* kunde tänkas stå för. Men jag försökte dra mina egna slutsatser och tänkte att det var det som var publicerat under 1999. Men inget napp. Så jag kollade U:k och publicerat under 1999. Inget napp. Så jag började dammsuga hela U, men efter ett tag var jag så yr att jag fick anse mig besegrad. I hissen (jojo!) nertänkte jag att nog vore det väl ändå synd och skam om man inte försökte en gång till. Så jag hämtade en bibliotekarietant och vi åkte tillbaka upp, snirklade in oss i hörnrummet och upp för spiraltrappan och det första jag får syn på är Boken. För andra gången kände jag mig som ett ärkepucko.

Det var ganska tyst i hissen på väg tillbaka, för jag insåg ganska snart att det inte vore en bra idé att börja kallprata om sina studier och berätta om livet på det biblioteks- och informationsvetenskapliga programmet. Istället gick jag in för att framstå som en naturvetarrecce.

Jag kommer att bli världens sämsta bibliotekarie!


_{*U99 betyder att det är bok nr. 99  i hylla U. Det visste jag inte tidigare. Det vet jag nu.}