londa - filar ner hornen på söndagar

Jag fick en bäbis i födelsedagspresent. Vi har varit på biblioteket, vi har ätit lunch med tant kanslist, vi har lekt med en massa folk, vi har handlat tårta på Fågelsången och sen somnade en del av oss och andra fick styra barnvagnen runt runt runt. Nu har jag återbördat barnet till dess far och ska gå och baka en liten kaka.

Det räcker nämligen inte med bara tårta. Är det föllsedag så är det!



(Tack för de andra presenterna också, hörni!)

Nämen, det är väl ingen direkt hemlighet att jag är jättekär i Robbie Williams...

Här och var har det redan börjat vårstädas. Man kanske skulle ta efter det exemplet, att städa bort det man tycker är obra...

När jag skrev förra inlägget så slog det mig igen:


Om ett år är jag prästfru!



Det måste ju vara det ultimata beviset på att Gud har humor!
Och vet hur man tilltalar den ironiska generationen!

Nu blåser det igen. Och är plusgrader. All snö som trillade ner i söndags är borta nu. Grönt och brunt ute. Har aldrig tyckt att grönt och brunt är en upplyftande kombo...

I söndags var det däremot lite väder, som bekant. Det snöade på alla ledder och blåste fram och tillbaka. Vi kunde inte på något sätt klaga på ventilationen i lägenheten (även om jag misstänker att storasyster fick en än mer effektiv städning av sin lägenhet med vindens hjälp) och kallskafferiet gjorde (och gör faktiskt fortfarande) skäl för namnet. Det var en eftermiddag man bäst tillbringade uppkrupen i soffan, under en filt, med sällskap av en god bok.

Så därför åkte vi lite bil istället.

Till Strängnäs, närmare bestämt. Där har jag aldrig varit förr. Men jag åker gärna tillbaka när vädret är lite mer smickrande. Man kan undra vad som för två människor till Strängnäs, en ful söndag i januari, där dessutom ett mindre oväder stod för dörren (och med snusmumriken i baksätet,  men det är en helt annan historia). Joru serru, det var nämligen stora prästvigningsdagen i söndags. I en domkyrka nära dig vigdes 2007 års färskaste präster - du hade kunnat spana in det om du befann dig i Luleå eller Uppsala eller Härnösand eller Stockholm eller Lund eller Växjö osv. Man skulle kunna tycka att det hade räckt om vi knatat ner till domkyrkan i vår egen stad, men nu råkade det vara så att två av T:s bekantingar vigdes för Strängnäs stift. Således var det dit vi åkte på studiebesök. För att, s.a.s., förbereda oss.

Med snusmumriken som back seat driver (men det är fortfarande en helt annan historia) hittade vi fram och lyckades hitta rätt bra platser ur spaningssynpunkt. Domkyrkan var full till sista platsen, vilket är ganska tufft om man tänker på att kandidaterna endast var två. Sen satte det igång. Det var biskop och kör, stråkar och trumpeter, fyra ja-svar och en påklädningsceremoni. Samt ett lätt sammanbitet ansikte hos T och en tjock klump i halsen hos mig. Det är väl själva den att man ska vara så in i norden lättrörd hela tiden! Den sammanbitne och den gråtfärdiga insåg med andra ord på ett ganska omilt sätt att det börjar bli dags nu. Ett år går fort.

På detta följde naturligtvis en mottagning. Under denna, bytte prästparet in spe roller. Med andra ord tog jag på mig det sammanbitna ansiktet och T tog över den rörda klumpen i halsen. Vi var alltså framme vid den "lättare förtäringen". Där var ett inte på något sätt anspråkslöst bord med kallskuret. Där var kakbordet med idel ädel hembakt och inte bara en sorts tårta. Och där var vin i mängder. (På det andra stället, fick vi höra, bjöds på svart marsipantårta, prydd med den vita älvan (den som ser ut som två stronkar som hänger ner för halsen - mycket prästigt) samt bubbel bubbel bubbel) Inte så särskilt sakta kom jag till insikt om att ungefär något sånt här naturligtvis förväntas efter T:s vigning också! Och nog är det väl ändå så att det ska den rekorderliga prästfrun stå för? Möjligen i sällskap med den stolta och ömma prästmodern. Det kan ju vem som helst räkna ut hur det kommer att gå! Tävling är oundvikligt!

Efter denna upplevelse, samt en sväng förbi den andra mottagningen och samtal med relativt nyblivna präster, bland annat rörande det sista året man går innan man vigs, vilket återbördade T den sammanbitna minen, gick vi på mässa. Igen. Ingen smekmånad alls för de nyvigda prästerna. Kl. 16.00 stod prästkrage nr.1 inför sin församling för första gången, kl. 18.00 skulle den andre göra detsamma. (Sammanbiten min blir här än mer sammanbiten.)

Sedan hemfärd. I horisontell snöstorm. Reflexpinnarna i Södermanland lämnar en del att önska. Själva reflexdelen, t.ex. Efter att ha skjutsat hem snusmumriken (återigen, en helt annan historia) och vissa smärre lagöverträdelser (ingen märkte nåt) så kunde vi pusta ut i den lugna vrå som vi kallar hemma. Stackars T fick svara på tusen och en frågor gällande framtiden och jag lyckades - som jag alltid gör - att få hela den här prästvigningsgrejen att handla om mig. Han är stark.

Det kanske är därför han ska bli präst! Men det är, tack och lov, ett år kvar...

Jag funderar:
Finns det ingen fler än jag som anser att man spenderar pengar men tillbringar tid och således inte spenderar tid?

Såg på Filip och Fredrik igår och allt jag kunde tänka var att Victoria Silvstedt borde tvångsomhändertas...

Ett svagt litet kräk.

Det är precis vad jag är. Vek som trådstumpen i ljuset, fegare än Puhs lilla rosa kompis, mjäkig som... som en svensk! Jag skulle inte vilja möta mig i en kritisk situation där jag behövde hjälp, för jag vet att jag skulle svika.

Jag vet inte hur andra människor fungerar, men jag har i alla fall alltid haft en föreställning om att jag tror på någon slags rättvisa, det som är gott och att människor ska visa varandra respekt. Jag har också närt illusionen att jag skulle vara den förste att försvara det. Och jag har sett mig själv ge idioter svar på tal ett otal gånger i fantasin, förberedd inför den dagen det skulle bli verklighet.

På bussen på väg hem från Fleur du Cactus satt jag framför två invandrarbruttor på cirkalisa 18-19 år. De var glada och peppade inför en filmkväll hos en kompis, och pratade på om ditten och datten. En av dem tänkte minsann åka till London och plugga ekonomi, fast det var så dyrt och det tråkiga var att de kör bil så konstigt i London (<-- Detta hindrar studierna på vilket sätt?)

I city klev en yngling på bussen. Även han med pretty obvious invandrarbakgrund. Han var coolast i stan och pratade i sin mobiiiiiil med en poooolare. Ämnet som avhandlades var hans sjuuuukt jobbiga dag på joooobbet, fyffaaaan! Han slår sig ner, gör det bekvämt för sig och fortsätter sitt mobilblottande med att berätta om hur många idiooooooter det finns och säääärskilt de som ska tjacka mobbe av honom. (<-- Här förstår hela bussen att han säljer mobiiiiiler och hoppas att de inte har varit en jobbig kund som handlat av honom.) Och värst av alla är tydligen invandrarna:

"A, asså, de kommer typ hela släkten s'ära å ba 'ja tjöpa mobiltelefån för ja ringa till bror', å man ba s'ära förklarar åsså ba typ 'haru förstått, förstår'u va ja säger?' Å dom ba 'jaja' å sen ba har'om inte hajjat ett dugg! Jävla invandrare, så jäääävla jobbiga! Å sen ba 'sån dyr? Kosta för micket telefån'. Vaffan, det är inte jävla afghanistan det här där mobiler kostar typ 10 öre!"

Tjejerna bakom mig börjar muttra till varandra lite indignerat. Han fortsätter:

"Asså, du fattar, du kan inte jobba i Kista, mannen! Det bor föffan ba' blattar i Kista, du kommer s'ära å bli galen! Jäävla blattar! Du måste söka in till stan."

Här lackar en av tjejerna ur och fräser till honom att tänka på vad han säger och visa respekt för andra människor. Jag applåderar tyst för mig själv och tänker att nu fattar han vad han har gjort. Så är inte fallet. Han muppar som fasiken mot tjejerna och pratar vidare i sin mobil och berättar för pooolaren att det är två snorungar som inte kan bete sig i bussen. (<-- WTF?!?!!) Detta lugnar inte direkt tjejerna som eldar upp sig en smula och kallar honom rasist. Han plussar på sin attityd med ett "Come again?" och tjejerna gör honom uppmärksam på hans egen hudfärg, samt påpekar att det är respektlöst att skitsnacka invandrare inför invandrare och att det är extra pinsamt för att han själv är invandrare. Han kontrar med ett (skitmoget): "Meeh, vaffan kolla på er själva, ni e ju föffan invandrare också!" Kvällens första lugna kommentar fälls av en av tjejerna: "Ja, och jag är stolt över mitt ursprung. Men du - du är pinsam! Det är såna som dig som ger rassar vatten på kvarnen. Det är sånna som dig som gör så att rassarna skrattar åt mig."

Det fick inte honom att sluta vara en skam och pinsam. Tvärtom fortsatte han att skratta tjejerna i ansiktet och kalla dem snorungar i telefon. Samt upprepa att de inte kunde bete sig. Tjejerna klev av, märkbart uppröra. Kvar satt jag, precis lika upprörd, med en utarbetad plan för hur jag skulle få den här idioten att förstå att han var just det - en tvättäkta idiot. I min värld pratar man inte hur som helst inför andra människor. Inte nog med att han provocerade tjejerna, han lär ju ha provocerat de två slöjbeklädda kvinnorna vid barnvagnsplatsen också. Samt resten av bussen. Och mig! Man kan inte hindra folk att tycka saker, men man kan kanske be dem att tagga ner lite när ens åsikter sårar omgivningen. Jag vet att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet i det här landet, men borde vi inte omfattas av folkvettet också?

Där satt jag, arg, arg, arg, och gjorde inget av min ilska. Och så blev jag arg över det också. Jag bestämde mig för att i alla fall spänna blicken i honom och skaka på huvudet med eftertryck när jag skulle kliva av. Men när han tittade på mig, så fegade jag ur där också! Kräk! Både han och jag!

Jag är fortfarande upprörd. Jag kan inte komma fram till vem som var mest pinsam av oss båda. Jag skäms över min feghet. Jag skäms för att jag inte stöttade de upprörda tjejerna, eftersom jag tror att min retorik hade stärkt deras och bländat idiotens. (Den gjorde i alla fall det i mitt huvud.) Men icke.

En svensk tiger. Ränderna går aldrig ur...

 

 

Om jag fick bestämma, alldeles själv... så skulle jag lättigt kunna tillbringa en hel dag i duschen! Jag skulle vrida på varmare och varmare vatten, för att först bränna mig och sedan tycka att det är najs, till att tycka att det är lite svalt och börna på med lite mer varmt vatten. Jag skulle inte sjunga eller så, jag skulle bara stå där. I varmvattnet. Hela dagen. Minst!

Men eftersom det ser ut som att taket håller på att ramla ner, så är det kanske inte den allra bästaste idén just nu.

Typiskt!

När jag var yngre, i högstadieålder närmare bestämt, så skrev jag riktig dagbok. I sjuan skrev jag faktiskt något varenda dag och det är vansinnigt roligt att läsa i efterhand. Av mina dagboksanteckningar att tyda, så hade vi kemi mest hela tiden och jag tränade mycket och ofta. Det bästa med att ha en dagbok som är bara för en själv är att ingen behöver påpeka de uppenbara lögnerna. I alla fulla fall, så brukade jag göra sammanfattningar av det gångna året på nyårsafton, enligt precis samma upplägg som både Emma och Nini kör på. Skulle jag ge mig på att skriva en sådan, skulle den bli väldigt tunn, för jag tror inte att jag minns vad jag har ägnat mig åt under 2006!

Lolo har ett tema i sin framställning och Kei presenterar dragna lärdomar. Det krävs det någon slags inspiration för att lyckas med, och jag vet inte hur mycket av den varan jag har. Det känns som att 2006 åt ganska mycket av det.

Vintern präglades egentligen av en enda sak: The arrival of the monster, utrymningen av kötthotellet, Häjjj, är det mäjj ni väntat på, Mini-Hs entré. Vi väntade och väntade och väntade. T åkte till Boden (det är j ä t t e l å n g t till Boden!) för fem veckors praktik och jag inbillade mig att jag var ett trevligt sällskap till en höggravid kvinna. Jag motiverade min 24/7-närvaro hos blivande mammuten med att det är tråkigt för henne att bara sitta och tomglo på tv. De räddade nog fler kvällar för mig än vice versa.

I februari tittade hon ut, Mini-H. Med hål i knoppen efter Stan-tha-man och med filmstjärnenaglar. Mammuten kämpade på bra i sin muminmundering och sen den natten är inget sig likt. För nu är monstret ute och i allra högsta grad närvarande. Och jag måste ju, som ansvarstagande gudmor, stå vid hennes sida och övervaka hennes framsteg mest hela tiden!

Sen blev det vår och jag ljuger inte när jag säger att jag på rak arm inte kan komma ihåg vad jag ägnade den åt! Det var med andra ord en tvättäkta mördartermin på utbildningen. Jag minns att mina föräldrar var här och att knattarna var jättesjuka. Och att T och jag åkte till Kåbdalis över påsk. Men sen är det svart.

Under försommaren åkte vi till Bulgarien. Hågade spekulanter kan återuppleva resan här.  Den riktiga sommaren kom och det otroliga hände. Jag hade fått ett jobb som jag ville ha! I hela fem veckor var jag ren och lycklig när jag pendlade till Stockholm och tingsrättens bibliotek. Det tackar jag min kära syster för. Under fem hela veckor bytte jag inte en enda vuxenblöja! Fast det gick ju över...

Sensommar och ett hemligt bröllop. Fick mig inte aaaaalls att gå i spinn över vårt stundande...

Höst och praktik i far-away-Farsta. Jag väntar fortfarande vid telefonen... [insert Lakritstroll-röst here] om de ska ringa... och säga att... ja, att...  att de älskar mig och...  Projekt U inleddes och allt jag vill är att det ska ta slut!

Sen blev det aldrig vinter men jul, en ny liten medborgare såg dagens ljus på självaste julafton. Och nu sitter jag här. Förbryllad över att ett år har gått och att jag inte vet vad jag har gjort med det!

Men jag vet vad jag ska göra med 2007! Jag ska tammejfan ta examen, jag ska tvinga mig till ett jobb, jag ska gifta mig och jag ska bli smal och snygg!

Japp. Så får det bli!

Ooh, oooh, jag har ju glömt att berätta om min senaste kändisspotting! Det hände sig i tisdags, när T och jag hade kidnappat mini-H för att gå på promenad.

På Drottninggatan, utanför en affär som säljer konst [eller rat] stod han och hans fru en kort sekund och vandrade sedan vidare.

Han var som en truck-driver song; tjufyra meter lång. I alla fall nästan. Och han har sett libbstickor som har tittat honom i ögonen.

Jag såg Ernst Kirschwasser!


Och han var inte barfota!