När folk vigs till sin tjänst
I söndags var det däremot lite väder, som bekant. Det snöade på alla ledder och blåste fram och tillbaka. Vi kunde inte på något sätt klaga på ventilationen i lägenheten (även om jag misstänker att storasyster fick en än mer effektiv städning av sin lägenhet med vindens hjälp) och kallskafferiet gjorde (och gör faktiskt fortfarande) skäl för namnet. Det var en eftermiddag man bäst tillbringade uppkrupen i soffan, under en filt, med sällskap av en god bok.
Så därför åkte vi lite bil istället.
Till Strängnäs, närmare bestämt. Där har jag aldrig varit förr. Men jag åker gärna tillbaka när vädret är lite mer smickrande. Man kan undra vad som för två människor till Strängnäs, en ful söndag i januari, där dessutom ett mindre oväder stod för dörren (och med snusmumriken i baksätet, men det är en helt annan historia). Joru serru, det var nämligen stora prästvigningsdagen i söndags. I en domkyrka nära dig vigdes 2007 års färskaste präster - du hade kunnat spana in det om du befann dig i Luleå eller Uppsala eller Härnösand eller Stockholm eller Lund eller Växjö osv. Man skulle kunna tycka att det hade räckt om vi knatat ner till domkyrkan i vår egen stad, men nu råkade det vara så att två av T:s bekantingar vigdes för Strängnäs stift. Således var det dit vi åkte på studiebesök. För att, s.a.s., förbereda oss.
Med snusmumriken som back seat driver (men det är fortfarande en helt annan historia) hittade vi fram och lyckades hitta rätt bra platser ur spaningssynpunkt. Domkyrkan var full till sista platsen, vilket är ganska tufft om man tänker på att kandidaterna endast var två. Sen satte det igång. Det var biskop och kör, stråkar och trumpeter, fyra ja-svar och en påklädningsceremoni. Samt ett lätt sammanbitet ansikte hos T och en tjock klump i halsen hos mig. Det är väl själva den att man ska vara så in i norden lättrörd hela tiden! Den sammanbitne och den gråtfärdiga insåg med andra ord på ett ganska omilt sätt att det börjar bli dags nu. Ett år går fort.
På detta följde naturligtvis en mottagning. Under denna, bytte prästparet in spe roller. Med andra ord tog jag på mig det sammanbitna ansiktet och T tog över den rörda klumpen i halsen. Vi var alltså framme vid den "lättare förtäringen". Där var ett inte på något sätt anspråkslöst bord med kallskuret. Där var kakbordet med idel ädel hembakt och inte bara en sorts tårta. Och där var vin i mängder. (På det andra stället, fick vi höra, bjöds på svart marsipantårta, prydd med den vita älvan (den som ser ut som två stronkar som hänger ner för halsen - mycket prästigt) samt bubbel bubbel bubbel) Inte så särskilt sakta kom jag till insikt om att ungefär något sånt här naturligtvis förväntas efter T:s vigning också! Och nog är det väl ändå så att det ska den rekorderliga prästfrun stå för? Möjligen i sällskap med den stolta och ömma prästmodern. Det kan ju vem som helst räkna ut hur det kommer att gå! Tävling är oundvikligt!
Efter denna upplevelse, samt en sväng förbi den andra mottagningen och samtal med relativt nyblivna präster, bland annat rörande det sista året man går innan man vigs, vilket återbördade T den sammanbitna minen, gick vi på mässa. Igen. Ingen smekmånad alls för de nyvigda prästerna. Kl. 16.00 stod prästkrage nr.1 inför sin församling för första gången, kl. 18.00 skulle den andre göra detsamma. (Sammanbiten min blir här än mer sammanbiten.)
Sedan hemfärd. I horisontell snöstorm. Reflexpinnarna i Södermanland lämnar en del att önska. Själva reflexdelen, t.ex. Efter att ha skjutsat hem snusmumriken (återigen, en helt annan historia) och vissa smärre lagöverträdelser (ingen märkte nåt) så kunde vi pusta ut i den lugna vrå som vi kallar hemma. Stackars T fick svara på tusen och en frågor gällande framtiden och jag lyckades - som jag alltid gör - att få hela den här prästvigningsgrejen att handla om mig. Han är stark.
Det kanske är därför han ska bli präst! Men det är, tack och lov, ett år kvar...
Leta fram SAOL och slå upp ordet DELEGERA, hördududu! Gå sedan åstad till nästa uppgång och omsätt ordet i pratisk handling! Jag vet minst två som gärna bistår!
Ja, jag tänker på kakorna, inte sammanbitningen!
Men du får inte glömma att ett visst mått av maryrium skall finnas med. Och den här bilden av den präktiga hustrun som borde upprätthållas! Jag är nästan säker på att jag måste skaffa Carl Larsson-förkläde och sätta upp håret i knut och sedan stå rosig och (skenbart)glad och lite, lite lidande vid tårtorna och hysteriskt skrika "NI DOPPAR VÄL ORDENTLIGT? ELLER TYCKTE NI INTE OOOOOM?"
Ah fuck, man kanske ska läsa inläggen i kronologisk ordning. =/
Martyr? Ligger det verkligen för dig?
Nini: Ibland blir det tydligare så.
Lolo: *dubbelflin*
Du kan inte ha håret i knut. Ja möjligtvis med löstofsen. Hursomhelst så får du nog nöja dig med förklät. Kanske ska stå på presentlistan? *flin*
Inte ens en liten tunn knut? Nåja, då får jag satsa på höghalsade blusar istället.
Som prästfru kan man inte ha Carl Larsson förkläde, det är för pigan. En svart eller grå enkel klänning eller kjol och kavaj, gärna höghalsad blus och fotriktiga promenad skor. Håret är viktigt, knut eller rak page. Diskret läppstift är viktigt. Det finns säkert stylister för prästfruar.
Men... om det inte ingår nån piga i dealen, då?
