Jag har funderat på en sak:
Varför är det så att de asiatiska utbytesstudenterna nästan alltid cyklar på mountainbikes av barnmodell?
Idag irriterar jag mig på:
Konsulter.
---------------------------------------------
Update:
Jättemycket!
---------------------------------------------
Update:
Jättemycket!
Komsi komsi!
Inspirationen? Motivationen? Var ääääär ni? Kooomsikomsi!
*vissel vissel*
Häråt!
Ja, kom då! Kom får ni godis!
*vissel vissel*
Häråt!
Ja, kom då! Kom får ni godis!
Ähum...
Det finns en stor risk att det jobb jag ska intervjuas för i mellandagarna innebär att jag skulle - om jag får det och tackar ja - dela arbetsplats med min kusin.
Hmm.....
Hmm.....
Lite fredagsupprördhet
Eller, snarare lite uppgivenhet över att folk är så dumma!
Jag trodde aldrig att jag skulle utvecklas till någon biblioteksivrare. Bibliotek har alltid varit ett ställe som bara funnits till och jag har helt själviskt bara nyttjat det till det jag för stunden behövt. Som barn behövde jag Totte och Lilla Spöket Laban, alltså hämtade vi hem dem från biblan. När jag blev lite äldre behövde jag Lilla huset på prärien och Länder i fickformat, alltså hämtades det hem från biblan. Ännu lite äldre behövde jag kanske Stora Focus, och ännu äldre, fakta om tamiler och singaleser. Biblan länsades. Et cetera. Jag har inte ens reflekterat över vem av oss som finns till för den andres skull - jag har bara helt fräckt utgått från att biblioteket finns till för mig - inte att jag finns till för biblioteket. Därför trodde jag att alla hade den synen. Särskilt folk som arbetar på ett sådant ställe som jag råkar arbeta på, forskningsinriktat och vetenskapligt.
Men gång efter annan möts jag av attityden att förhållandet skulle vara det omvända; att användarna finns till för oss! Man får höra saker som "men det var väl roligt att det kom lite folk till biblan också?" och "vi kan ju göra den här grejen i biblan, så kanske folk hittar dit också!" Som att de finns till för oss och att vi ska bli glada om någon skulle bevärdiga oss ett besök.
Senast idag kom kommentaren från en av julfestfixarna, som skulle piffa lite inne hos oss för festen. Hon använde kommentaren som anledning till varför jag skulle städa upp efter dem på måndag morgon:
"Men se det som en vinst, det är ju ett jättebra sätt att promota biblioteket!" Alltså: Hon tar, tillsammans med en annan festfixare, bort den skittunga mattan och det stora bordet och alla stolar och jag ensam ska ställa tillbaka det när jag kommer på måndag morgon, och detta ska jag göra i pur tacksamhet för att hon har "promotat biblioteket". Något som jag inte för mitt liv kan begripa ska vara nödvändigt i en organisation som denna, där alla borde se biblioteket som sitt, helt naturligt, och använda det därefter. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något väldigt skevt i argumentationen här. I samma veva kan nämnas att man ibland hör knorr om att biblioteket kostar så mycket pengar. Och då ser man alltså bara utgiften och inte vad man får tillbaka. Det verkar som att folk fortfarande tror att det som finns på Internet är gratis. Man kanske skulle skicka ut räkningarna på databaserna och e-tidskrifterna... Eller helt enkelt bara strypa tillgången. Och i stället köpa lite fulglögg från ÖB, för att "locka dem till biblioteket".
Sedär, både ett spartips och ett promotingförslag!
Jag är så himla duktig på att se vad våra användare vill ha!
OBS: Följande inlägg kan väcka sömnkänslor eller framkalla ironiska kommentarer.
Känslig bloggskriverska bör varnas innan dessa kommentarer läggs in.
Känslig bloggskriverska bör varnas innan dessa kommentarer läggs in.
Jag trodde aldrig att jag skulle utvecklas till någon biblioteksivrare. Bibliotek har alltid varit ett ställe som bara funnits till och jag har helt själviskt bara nyttjat det till det jag för stunden behövt. Som barn behövde jag Totte och Lilla Spöket Laban, alltså hämtade vi hem dem från biblan. När jag blev lite äldre behövde jag Lilla huset på prärien och Länder i fickformat, alltså hämtades det hem från biblan. Ännu lite äldre behövde jag kanske Stora Focus, och ännu äldre, fakta om tamiler och singaleser. Biblan länsades. Et cetera. Jag har inte ens reflekterat över vem av oss som finns till för den andres skull - jag har bara helt fräckt utgått från att biblioteket finns till för mig - inte att jag finns till för biblioteket. Därför trodde jag att alla hade den synen. Särskilt folk som arbetar på ett sådant ställe som jag råkar arbeta på, forskningsinriktat och vetenskapligt.
Men gång efter annan möts jag av attityden att förhållandet skulle vara det omvända; att användarna finns till för oss! Man får höra saker som "men det var väl roligt att det kom lite folk till biblan också?" och "vi kan ju göra den här grejen i biblan, så kanske folk hittar dit också!" Som att de finns till för oss och att vi ska bli glada om någon skulle bevärdiga oss ett besök.
Senast idag kom kommentaren från en av julfestfixarna, som skulle piffa lite inne hos oss för festen. Hon använde kommentaren som anledning till varför jag skulle städa upp efter dem på måndag morgon:
"Men se det som en vinst, det är ju ett jättebra sätt att promota biblioteket!" Alltså: Hon tar, tillsammans med en annan festfixare, bort den skittunga mattan och det stora bordet och alla stolar och jag ensam ska ställa tillbaka det när jag kommer på måndag morgon, och detta ska jag göra i pur tacksamhet för att hon har "promotat biblioteket". Något som jag inte för mitt liv kan begripa ska vara nödvändigt i en organisation som denna, där alla borde se biblioteket som sitt, helt naturligt, och använda det därefter. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något väldigt skevt i argumentationen här. I samma veva kan nämnas att man ibland hör knorr om att biblioteket kostar så mycket pengar. Och då ser man alltså bara utgiften och inte vad man får tillbaka. Det verkar som att folk fortfarande tror att det som finns på Internet är gratis. Man kanske skulle skicka ut räkningarna på databaserna och e-tidskrifterna... Eller helt enkelt bara strypa tillgången. Och i stället köpa lite fulglögg från ÖB, för att "locka dem till biblioteket".
Sedär, både ett spartips och ett promotingförslag!
Jag är så himla duktig på att se vad våra användare vill ha!
"Åååh... Hjärnsläpp...!"
På mitt jobb finns en matsal där man kan köpa lunch för en rimlig slant under förutsättning att man kommer i tid.* Det finns även gratis frukt och en liten kiosk där man kan köpa kakor och yoghurt och frysmat** och sånt. Det finns en sparbössa som man lägger betalningen i och en skål med växel framme vid kassan. Gemytligt.
Serveringen sköts av arbetstagare i Uppsala kommun (enl. LSS) och de är precis hur bra som helst! Det står på en skylt i matsalen att de tillsammans med sina arbetsledare
I morse höll jag på att svälta ihäl lite, så jag knatade iväg till matsalen och hamstrade på mig en Risifrutti blåbär, en Wasa sandwich med "cream cheese, tomato & onion". Samt ett gratis äpple. Fast jag hade bara en stor peng, så jag var tvungen att betala i kassan. Jag lyckades dock pricka in deras kafferast, för ingen var där. Men fort som ljuset märkte en av tjejerna att de hade en kund och joggade dit under ivrigt hojtande.
Och så började hon knappa in mina två varor i apparaten: 6:- för mackan och 10:- för Risifruttin. Det blev 16:-. Hon tittade oroligt på mig och frågade:
-Har jag räknat fel nu?
Jag skrattade inombords åt det ironiska att hon frågade den sifferblinda detta, men även jag fick 6+10 att bli 16.
Hon tog emot storslanten och knappade in i apparaten. 84:- skulle jag få tillbaka. Återigen tittade hon oroligt på mig, och jag försäkrade henne om att hon var på alldeles rätt spår. Så skulle jag få växel.
- Femti, sjutti och åtti...fyra kronor.
- Tack, sa jag, fast nu tror jag nog att det blev lite för mycket pengar till mig. En femtilapp och en tjuga blir sjuttio kronor. En femtilapp och två tjugor blir nittio kronor. Så vi byter ut en tjuga mot en tia, så blir det rätt - åttiofyra kronor.
-Ojoj, jag räknade fel... Åååh... Hjärnsläpp...!
- Äsch, det gör väl ingenting, det blir så ibland, särskilt när det är tidigt på morgonen!
- Mmm... Fast jag vet inte, jag... Jag vet inte om det beror på det, sa hon och såg bara ledsnare ut.
- Jo, det tror jag! Klockan är ju inte ens kvart över åtta!
- Kanske det är därför, då? sa hon och sken upp.
- Det tror jag, det tror jag alldeles säkert!
Så sträckte hon på sig och såg stolt ut.
Jag gillar dem, jag gillar dem skarpt! De är solstrålarna i det pissiga decembermörkret! Jag gillar tjejen som fyller på serviettställen till bristningsgränsen och som är så folkilsk mot min enhetschef när hon står i disken***. Jag gillar killen som flirtar med alla tjejer så till den grad att han glömmer bort att jobba. Jag gillar tjejen som jagar på de andra och jag gillar killen som mest joggar runt och ser upptagen ut och ofta meddelar att han är just det.
De är så himla bra!
* "i tid" betyder senast 11.45 om man vill ha sallad till maten och om man vill kunna välja mellan de två anslagna rätterna.
** ifall man råkar missa den magiska lunchtiden.
*** för enhetschefen verkar aldrig lära sig hur man plockar av sin bricka ordentligt och försöker alltid ställa fel saker på fel plats.
Serveringen sköts av arbetstagare i Uppsala kommun (enl. LSS) och de är precis hur bra som helst! Det står på en skylt i matsalen att de tillsammans med sina arbetsledare
"gör vårt bästa för att ge dig ett brett produktsortiment och en bra service.
Vi hoppas att du har överseende med att vi inte alltid arbetar så snabbt,
och att vi ges möjlighet att prova på nya arbetsuppgifter och erfarenheter."
Vi hoppas att du har överseende med att vi inte alltid arbetar så snabbt,
och att vi ges möjlighet att prova på nya arbetsuppgifter och erfarenheter."
I morse höll jag på att svälta ihäl lite, så jag knatade iväg till matsalen och hamstrade på mig en Risifrutti blåbär, en Wasa sandwich med "cream cheese, tomato & onion". Samt ett gratis äpple. Fast jag hade bara en stor peng, så jag var tvungen att betala i kassan. Jag lyckades dock pricka in deras kafferast, för ingen var där. Men fort som ljuset märkte en av tjejerna att de hade en kund och joggade dit under ivrigt hojtande.
Och så började hon knappa in mina två varor i apparaten: 6:- för mackan och 10:- för Risifruttin. Det blev 16:-. Hon tittade oroligt på mig och frågade:
-Har jag räknat fel nu?
Jag skrattade inombords åt det ironiska att hon frågade den sifferblinda detta, men även jag fick 6+10 att bli 16.
Hon tog emot storslanten och knappade in i apparaten. 84:- skulle jag få tillbaka. Återigen tittade hon oroligt på mig, och jag försäkrade henne om att hon var på alldeles rätt spår. Så skulle jag få växel.
- Femti, sjutti och åtti...fyra kronor.
- Tack, sa jag, fast nu tror jag nog att det blev lite för mycket pengar till mig. En femtilapp och en tjuga blir sjuttio kronor. En femtilapp och två tjugor blir nittio kronor. Så vi byter ut en tjuga mot en tia, så blir det rätt - åttiofyra kronor.
-Ojoj, jag räknade fel... Åååh... Hjärnsläpp...!
- Äsch, det gör väl ingenting, det blir så ibland, särskilt när det är tidigt på morgonen!
- Mmm... Fast jag vet inte, jag... Jag vet inte om det beror på det, sa hon och såg bara ledsnare ut.
- Jo, det tror jag! Klockan är ju inte ens kvart över åtta!
- Kanske det är därför, då? sa hon och sken upp.
- Det tror jag, det tror jag alldeles säkert!
Så sträckte hon på sig och såg stolt ut.
Jag gillar dem, jag gillar dem skarpt! De är solstrålarna i det pissiga decembermörkret! Jag gillar tjejen som fyller på serviettställen till bristningsgränsen och som är så folkilsk mot min enhetschef när hon står i disken***. Jag gillar killen som flirtar med alla tjejer så till den grad att han glömmer bort att jobba. Jag gillar tjejen som jagar på de andra och jag gillar killen som mest joggar runt och ser upptagen ut och ofta meddelar att han är just det.
De är så himla bra!
* "i tid" betyder senast 11.45 om man vill ha sallad till maten och om man vill kunna välja mellan de två anslagna rätterna.
** ifall man råkar missa den magiska lunchtiden.
*** för enhetschefen verkar aldrig lära sig hur man plockar av sin bricka ordentligt och försöker alltid ställa fel saker på fel plats.
Hemskt, var det -
HEMSKT!
Inte babysimmet, det var underbart! Även om någons mest frekvent förekommande ord var NNNEJJ!
Men middagen efteråt...
Faktiskt bland det absolut värsta jag har varit med om.
Inte babysimmet, det var underbart! Även om någons mest frekvent förekommande ord var NNNEJJ!
Men middagen efteråt...
Faktiskt bland det absolut värsta jag har varit med om.
Gnägg
Nu har jag ätit som en hel ardennerhäst för att orka med eftermiddagens bravader. Jag förväntar mig nämligen att det inte kommer att vara en död minut utan full rulle kokosbulle hela den mastiga halvtimme som vi ska crawla runt bland vågorna.
Det ska bli spännande att se om vi kan slå fast att det faktiskt finns ett uttryck som lyder: Sådan gudmor, sådan guddotter, eftersom jag fått berättat för mig att det var en ganska... speciell upplevelse att bada med den något yngre upplagan av mig. Och eftersom MiniH inte på något sätt visat tecken på att hon tänker hålla snattran ens en minut under sin vakna tid, så misstänker jag att det kommer att bli som att stifta bekantskap med mig själv.
Tur att jag har starka nerver.
Och har ätit som en hel ardennerhäst!
Det ska bli spännande att se om vi kan slå fast att det faktiskt finns ett uttryck som lyder: Sådan gudmor, sådan guddotter, eftersom jag fått berättat för mig att det var en ganska... speciell upplevelse att bada med den något yngre upplagan av mig. Och eftersom MiniH inte på något sätt visat tecken på att hon tänker hålla snattran ens en minut under sin vakna tid, så misstänker jag att det kommer att bli som att stifta bekantskap med mig själv.
Tur att jag har starka nerver.
Och har ätit som en hel ardennerhäst!
Och så en titt på vädret:
...
...
eller...
...
...
Nä, det var faktiskt inte så mycket att se!
...
eller...
...
...
Nä, det var faktiskt inte så mycket att se!
