londa - filar ner hornen på söndagar

Ett svagt litet kräk.

Det är precis vad jag är. Vek som trådstumpen i ljuset, fegare än Puhs lilla rosa kompis, mjäkig som... som en svensk! Jag skulle inte vilja möta mig i en kritisk situation där jag behövde hjälp, för jag vet att jag skulle svika.

Jag vet inte hur andra människor fungerar, men jag har i alla fall alltid haft en föreställning om att jag tror på någon slags rättvisa, det som är gott och att människor ska visa varandra respekt. Jag har också närt illusionen att jag skulle vara den förste att försvara det. Och jag har sett mig själv ge idioter svar på tal ett otal gånger i fantasin, förberedd inför den dagen det skulle bli verklighet.

På bussen på väg hem från Fleur du Cactus satt jag framför två invandrarbruttor på cirkalisa 18-19 år. De var glada och peppade inför en filmkväll hos en kompis, och pratade på om ditten och datten. En av dem tänkte minsann åka till London och plugga ekonomi, fast det var så dyrt och det tråkiga var att de kör bil så konstigt i London (<-- Detta hindrar studierna på vilket sätt?)

I city klev en yngling på bussen. Även han med pretty obvious invandrarbakgrund. Han var coolast i stan och pratade i sin mobiiiiiil med en poooolare. Ämnet som avhandlades var hans sjuuuukt jobbiga dag på joooobbet, fyffaaaan! Han slår sig ner, gör det bekvämt för sig och fortsätter sitt mobilblottande med att berätta om hur många idiooooooter det finns och säääärskilt de som ska tjacka mobbe av honom. (<-- Här förstår hela bussen att han säljer mobiiiiiler och hoppas att de inte har varit en jobbig kund som handlat av honom.) Och värst av alla är tydligen invandrarna:

"A, asså, de kommer typ hela släkten s'ära å ba 'ja tjöpa mobiltelefån för ja ringa till bror', å man ba s'ära förklarar åsså ba typ 'haru förstått, förstår'u va ja säger?' Å dom ba 'jaja' å sen ba har'om inte hajjat ett dugg! Jävla invandrare, så jäääävla jobbiga! Å sen ba 'sån dyr? Kosta för micket telefån'. Vaffan, det är inte jävla afghanistan det här där mobiler kostar typ 10 öre!"

Tjejerna bakom mig börjar muttra till varandra lite indignerat. Han fortsätter:

"Asså, du fattar, du kan inte jobba i Kista, mannen! Det bor föffan ba' blattar i Kista, du kommer s'ära å bli galen! Jäävla blattar! Du måste söka in till stan."

Här lackar en av tjejerna ur och fräser till honom att tänka på vad han säger och visa respekt för andra människor. Jag applåderar tyst för mig själv och tänker att nu fattar han vad han har gjort. Så är inte fallet. Han muppar som fasiken mot tjejerna och pratar vidare i sin mobil och berättar för pooolaren att det är två snorungar som inte kan bete sig i bussen. (<-- WTF?!?!!) Detta lugnar inte direkt tjejerna som eldar upp sig en smula och kallar honom rasist. Han plussar på sin attityd med ett "Come again?" och tjejerna gör honom uppmärksam på hans egen hudfärg, samt påpekar att det är respektlöst att skitsnacka invandrare inför invandrare och att det är extra pinsamt för att han själv är invandrare. Han kontrar med ett (skitmoget): "Meeh, vaffan kolla på er själva, ni e ju föffan invandrare också!" Kvällens första lugna kommentar fälls av en av tjejerna: "Ja, och jag är stolt över mitt ursprung. Men du - du är pinsam! Det är såna som dig som ger rassar vatten på kvarnen. Det är sånna som dig som gör så att rassarna skrattar åt mig."

Det fick inte honom att sluta vara en skam och pinsam. Tvärtom fortsatte han att skratta tjejerna i ansiktet och kalla dem snorungar i telefon. Samt upprepa att de inte kunde bete sig. Tjejerna klev av, märkbart uppröra. Kvar satt jag, precis lika upprörd, med en utarbetad plan för hur jag skulle få den här idioten att förstå att han var just det - en tvättäkta idiot. I min värld pratar man inte hur som helst inför andra människor. Inte nog med att han provocerade tjejerna, han lär ju ha provocerat de två slöjbeklädda kvinnorna vid barnvagnsplatsen också. Samt resten av bussen. Och mig! Man kan inte hindra folk att tycka saker, men man kan kanske be dem att tagga ner lite när ens åsikter sårar omgivningen. Jag vet att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet i det här landet, men borde vi inte omfattas av folkvettet också?

Där satt jag, arg, arg, arg, och gjorde inget av min ilska. Och så blev jag arg över det också. Jag bestämde mig för att i alla fall spänna blicken i honom och skaka på huvudet med eftertryck när jag skulle kliva av. Men när han tittade på mig, så fegade jag ur där också! Kräk! Både han och jag!

Jag är fortfarande upprörd. Jag kan inte komma fram till vem som var mest pinsam av oss båda. Jag skäms över min feghet. Jag skäms för att jag inte stöttade de upprörda tjejerna, eftersom jag tror att min retorik hade stärkt deras och bländat idiotens. (Den gjorde i alla fall det i mitt huvud.) Men icke.

En svensk tiger. Ränderna går aldrig ur...