londa - filar ner hornen på söndagar

Jag känner mig jättemärklig... Det känns hur mysko som helst, som att vara 14 år igen. Eller, nä, jag ångrar mig - det känns faktiskt ännu konstigare!

Jag har skaffat mig en hobby som jag utövar solokvist, utan någon av mina vänner. Det är ganska roligt att göra grejer i sitt eget sällskap emellanåt. Jag har börjat sjunga i kör. Det låter illa när jag står där längst bak och kraxar och stämbanden är alldeles svullna och ibland dunkar huvudet efteråt, men roligt är det! Och jag tror att en stor anledning till detta är (förutom att det är roligt att sjunga) att jag inte behöver skämmas inför någon, eftersom jag inte känner en kotte!

Men idag upptäckte jag att ju faktiskt gör det. Jag fick span på en tjej jag kände igen från min gamla gymnasieskola, och bredvid henne stod en av mina gamla klasskompisar. Och det var inte vilken gammal klasskompis som helst - det var en av de som utgjorde kärngruppen av de jag umgicks med. Jag tror till och med att jag kallade Henne för min andra hälft i en dagboksanteckning en gång. Jag åkte och hälsade på Henne när hon bodde i England och vartefter tiden gick flyttade vi båda till Lärdomsstaden för att börja plugga. Här skildes våra vägar, inte tvärt, utan mer att min stig vek av lite från Hennes. Jag hamnade av en slump i nationslivet från insidan, medan Hon nöjde sig med utsidan. Lätt översatt blir det att Hon köpte biljetter till evenemang jag var med och ordnade. Typ.

Hon blev färdig med sin utbildning sommaren 2004, skulle jag tro. Och nu läser jag samma sak som Hon gjorde. Man kan ju undra om jag, glad som en kalv i maj, skuttade fram till henne och hälsade och kramades och allt sånt där som tjejer brukar göra när de träffar nån de inte har sett på ett tag (=allt ifrån en kvart till 2 år). Svaret är nej. Jag tittade länge på Henne och insåg att hon såg precis likadan ut som förr. Lika smal (hur fasen det går till, hon har aldrig tränat!) lika nätta kläder, lika slarvigt snygg i håret och fina accessoirer. Sist jag träffade henne berättade hon att hon hade köpt en lägenhet och fått jobb också.

Plötsligt kände jag mig så otroligt misslyckad! Koftan är oformlig och har tappat knappar, tröjan är för liten, jeansen för säckiga, skorna för präktiga. Håret är oklippt och smutsigt, ingen frisyr alls, jag var osminkad och såg trött ut. Jag luktade illa. Jackan för kort och för beige. Fortfarande ingen examen och ännu mindre ett jobb (som inte innebär bajs och slem). Och framför allt kände jag mig så vanvettigt tjock!

Det enda fina jag kunde se hos mig själv var ringen på vänster finger. Förutom att den är snygg som bara den, så betyder den ju trots allt att någon tycker om mig fast jag inte har klippt mig på flera månader och inte vet hur man klär sig snyggt. Det hade jag velat visa Henne. Men jag vågade inte.

Så jag smög därifrån - drog upp huvan och hoppades att Hon inte hann se att jag var jag. Och det är därför jag känner mig så konstig. Jag kan inte komma ihåg att jag brytt mig så, på riktigt länge! Förutom alla yttre, fysiska egenskaper som var så rätt på Henne och fel på mig, så kände jag mig som en idiot som hade sjungit för kung och fosterland och - ve och fasa! - gungat med i takt till musiken och till och med hoppat lite emellanåt! Hon stod där, sval och reserverad som alltid, och jag kände mig som ett barn.

Ett fult, tjockt barn med skitigt hår.

Så jag gick hem och tröståt en chokladkaka.