Sten Barmark åker offpist
Så kommer då det utlovade skidinlägget, eller del III i följetongen "Påsklov i norrbotten".
Jag började min alpina karriär förhållandevis sent i livet. De flesta som jag känner som vet hur en bygellift fungerar och som helskinnade kan ta sig ner för en lång backe, började öva på detta redan i treårsåldern. Och majoriteten av dessa har dessutom övergivit slalomskidan till förmån för snowboarden. Ett märkligt fortskaffningssätt som mest verkar generera brustna svanskotor och fula blåmärken. Jag har aldrig testat att åka bräda.
Jag stod för första gånger på ett par slalomskidor när jag var kanske 8 år. Det hade föregåtts av en stunds träning på att förstå pjäxorna, hemma på köksgolvet. Sedan sattes jag i Friluftsfrämjandets skidskola. Det har, ska jag säga redan nu, aldrig blivit någon Ingemar Stenmark av mig. Jag har mer liknat hans okände bror, Sten Barmark. För att en Ingemar-utveckling skulle kunnat ske, hade jag behövt frekventera backen långt mycket mer än vad jag gjorde då och vad jag gör idag. Jag är alldeles ensam om att åka slalom i min familj vilket får som naturlig följd att vi inte direkt slagit läger vid backens fot så snart snön börjat singla i november. Men det hindrar inte att jag tycker att det är rätt roligt att åka. Och den som väntar på nåt gott får tids nog sin belöning. T:s familj härskar i backen! Och jag får vara med!!
Förra året åkte jag slalom för första gången på styva nio år. Och det var T:s pappa som triggade mig. Först hade jag inte alls tänkt åka. Dels var det ju ett tag sedan, och dels minns jag hur krångligt det var att som ovan hålla reda på de långa, tunga skidorna. Det var alltså innan jag fattat att utveckling skett även på slalomskidans område. Det är tydligen carving som gäller. Och hej, vad det gick. Jag behövde knappt göra ett jota själv, man bara talar om för skidorna att det är neråt som gäller, gärna med lite svängar också, så sköter de resten.
Eftersom jag var en sån stjärna i fjol, så hyrde jag även i år ett par skidor av den snälle farbrorn i shoppen. Fiffiga som vi varit när vi planerade vårt påsklov, så var vi tämligen ensamma i backen. Det kan inte ha varit mer än 15-20 personer där. Det var aldrig kö till liften och backen blev aldrig uppåkt. Hysteriskt roligt. Vi förevigade en stilstudie av min åkning, vilken visade att det ser helt sjukt ut när jag åker, men vem fasen bryr sig om det. (Vi förevigade även T, när han höll sig på benen och inte försökte ta livet av sig på brädan. Han såg snyggare ut.)
Precis som med skoterkörandet, så växte modet i takt med tiden, och även om det inte gick fort utför - rent objektivt sett - så gick det undan så till den grad att tårarna sprutade ur ögonen. Och märk väl: jag föll inte en enda gång!
Till slut var jag så morsk att jag ville söka nya utmaningar. Jag hade spanat på ett spår som gick lite vid sidan om backen och tänkte att det nog kunde vara nåt för mig. Jag drog mmig till minnes att gamla hederliga Vitbergsbacken hade haft nåt liknande - en liten sväng in bland björkarna, och sen ut på banan igen. Så jag bestämde mig för att testa. Det var dock ingen "liten sväng bland björkarna". Det var en hel jäkla puckelpist inne i skogen. Svängarna var tvära, guppen stora, många och täta. Det var en massa träd i vägen och den tog aldrig slut! Och det gick absolut inte att vända om! Och det gick heller inte att ta sig tillbaka till backen någon annan väg, för det här var ganska långt inne i skogen. Och jag som hade sett småbarn åka den här vägen, jag trodde det var harmlöst! Sten Barmark åker offpist - ni kan ju själva räkna ut hur det såg ut. Jag plogade som en fyraåring, samtidigt som jag pep (just pep, för hade jag skrikit hade säkert någon kommit efter mig) "iiihh, iiiihh, iiiih, jag ångrar mig!" upprepade gånger. Fast jag stod på benen och ramlade inte, så efter halva resan började jag istället pipa "ihihihihihiihh, hihihiihh", och plötsligt var jag ute i backen igen. Där väntade T med en förbryllad min. Jag förkunnade att det var fullkomligt livsfarligt därinne bland björkarna och att jag aldrig skulle göra om det!
Nästa åk, som blev det sista, var jag tillbaka i skogen. Så vansinnigt roligt!!
Jag började min alpina karriär förhållandevis sent i livet. De flesta som jag känner som vet hur en bygellift fungerar och som helskinnade kan ta sig ner för en lång backe, började öva på detta redan i treårsåldern. Och majoriteten av dessa har dessutom övergivit slalomskidan till förmån för snowboarden. Ett märkligt fortskaffningssätt som mest verkar generera brustna svanskotor och fula blåmärken. Jag har aldrig testat att åka bräda.
Jag stod för första gånger på ett par slalomskidor när jag var kanske 8 år. Det hade föregåtts av en stunds träning på att förstå pjäxorna, hemma på köksgolvet. Sedan sattes jag i Friluftsfrämjandets skidskola. Det har, ska jag säga redan nu, aldrig blivit någon Ingemar Stenmark av mig. Jag har mer liknat hans okände bror, Sten Barmark. För att en Ingemar-utveckling skulle kunnat ske, hade jag behövt frekventera backen långt mycket mer än vad jag gjorde då och vad jag gör idag. Jag är alldeles ensam om att åka slalom i min familj vilket får som naturlig följd att vi inte direkt slagit läger vid backens fot så snart snön börjat singla i november. Men det hindrar inte att jag tycker att det är rätt roligt att åka. Och den som väntar på nåt gott får tids nog sin belöning. T:s familj härskar i backen! Och jag får vara med!!
Förra året åkte jag slalom för första gången på styva nio år. Och det var T:s pappa som triggade mig. Först hade jag inte alls tänkt åka. Dels var det ju ett tag sedan, och dels minns jag hur krångligt det var att som ovan hålla reda på de långa, tunga skidorna. Det var alltså innan jag fattat att utveckling skett även på slalomskidans område. Det är tydligen carving som gäller. Och hej, vad det gick. Jag behövde knappt göra ett jota själv, man bara talar om för skidorna att det är neråt som gäller, gärna med lite svängar också, så sköter de resten.
Eftersom jag var en sån stjärna i fjol, så hyrde jag även i år ett par skidor av den snälle farbrorn i shoppen. Fiffiga som vi varit när vi planerade vårt påsklov, så var vi tämligen ensamma i backen. Det kan inte ha varit mer än 15-20 personer där. Det var aldrig kö till liften och backen blev aldrig uppåkt. Hysteriskt roligt. Vi förevigade en stilstudie av min åkning, vilken visade att det ser helt sjukt ut när jag åker, men vem fasen bryr sig om det. (Vi förevigade även T, när han höll sig på benen och inte försökte ta livet av sig på brädan. Han såg snyggare ut.)
Precis som med skoterkörandet, så växte modet i takt med tiden, och även om det inte gick fort utför - rent objektivt sett - så gick det undan så till den grad att tårarna sprutade ur ögonen. Och märk väl: jag föll inte en enda gång!
Till slut var jag så morsk att jag ville söka nya utmaningar. Jag hade spanat på ett spår som gick lite vid sidan om backen och tänkte att det nog kunde vara nåt för mig. Jag drog mmig till minnes att gamla hederliga Vitbergsbacken hade haft nåt liknande - en liten sväng in bland björkarna, och sen ut på banan igen. Så jag bestämde mig för att testa. Det var dock ingen "liten sväng bland björkarna". Det var en hel jäkla puckelpist inne i skogen. Svängarna var tvära, guppen stora, många och täta. Det var en massa träd i vägen och den tog aldrig slut! Och det gick absolut inte att vända om! Och det gick heller inte att ta sig tillbaka till backen någon annan väg, för det här var ganska långt inne i skogen. Och jag som hade sett småbarn åka den här vägen, jag trodde det var harmlöst! Sten Barmark åker offpist - ni kan ju själva räkna ut hur det såg ut. Jag plogade som en fyraåring, samtidigt som jag pep (just pep, för hade jag skrikit hade säkert någon kommit efter mig) "iiihh, iiiihh, iiiih, jag ångrar mig!" upprepade gånger. Fast jag stod på benen och ramlade inte, så efter halva resan började jag istället pipa "ihihihihihiihh, hihihiihh", och plötsligt var jag ute i backen igen. Där väntade T med en förbryllad min. Jag förkunnade att det var fullkomligt livsfarligt därinne bland björkarna och att jag aldrig skulle göra om det!
Nästa åk, som blev det sista, var jag tillbaka i skogen. Så vansinnigt roligt!!
Kommentarer
Postat av: Tonårsmorsa
Haha...Hej Sten Barmark! undrar om inte jag är er okända syster då? Typ Inger Glid, eller nå´t...! How ever! Kom för att säga vad kul att du hänger med i min flytt till min nya sida! Ha det bäst! Kram!
Trackback
