londa - filar ner hornen på söndagar

Nu har jag börjat jobba igen. Japp. Fast bara 60 %. Jag är tillbaka i obygdsinlandet, men har även stiftat bekantskap med Campusbiblan. Och som research innan jag började om igen, har jag studerat Arga bibliotekstanten. Och jag fascineras över att låntagarna - eller kunderna ska man ju säga - är de samma över hela landet. Det är personen som kategoriskt skriver ut fyra sidor, men bara vill betala för en, eftersom "det bara kom skräp och reklam på de andra och det behöver han inte". Det är tanten som motvilligt betalar kopior med kommentaren "nu får ni till kaffekassan". Det är den medelålders kvinnan (alltid kvinnan) som kräver att man ska hjälpa dem med allt som har med att läsa e-post att göra ("Är det yahoo på den här datorn nu då?"), den nye svensken som behöver hjälp att scanna. Gärna på 15-minutersdatorn. Och så vidare, i evighet, amen.

Idag har jag träffat på en av "mina" gamla kunder från Stadsbiblioteket. Den gamle godingen Mr Grundrecept-på-pastasås. Han är inne på SB mest varje eftermiddag och kväll och han sitter alltid vid någon av datorerna. Han har lärt sig att boka själv nu, men han svär ofta över bokningssystemet. Och en kväll ville han ha hjälp med att hitta grundreceptet på pastasås. Ha ja. Ska det vara köttfärssås? Nej, det ska vara grundreceptet. Sen kan jag variera. Okej, en tomatsås? Nej, grundreceptet! Och det ska inte vara grädde i. Nej, det är det ju inte i tomatsås... Men alltså, ska du göra carbonara? NEJ! Jag ska ha G R U N D R E C E P T E T !

Suck.

Tydligen så arbetar denne man dubbla skift. Förmiddagarna tillbringar han på Campus. Där han Forskar. Med stort F. Och det är ingen skitsak han ägnar sig åt. Nejnej, han bokar den enda publika datorn och bedriver Hjärnforskning. Igår nekades vår store medicinare att ladda ner program till den publika datorn. Det gjorde honom mycket upprörd. Kollegan förklarade att det var en allmänhetens dator han satt vid och att den är utrustad med de program den ska vara utrustad med. Sedan hänvisade hon honom till SB. Då gick vår Hjärforskare i taket.
- Är inte detta ett u-n-i-v-e-r-s-i-t-e-t-s-b-i-b-l-i-o-t-e-k? Var ska man bedriva forskning om inte på ett sådant bibliotek? Det här är skamligt! SKAMLIGT!

Och ut rusade han i affekt. Men var åter på plats vid sin arbetsplats i morse. När jag loggade in åt honom, kommenterade han min närvaro:
- Så du får vara på finbiblioteket nu?
-Tja, sa jag, det kanske är så det är.

Nu vet jag inte om jag ska känna mig hedrad eller få the creeps. Hjärnforskaren känner uppenbarligen igen mig. Nåja.
Jag hoppas han kommer ihåg mig när han får nobelpriset. Jag vill också gå på middag med kungen!